Postat i: Uncategorized
Ett av sveriges mer tongivande bryggerier vad gäller menlöshet och ängslighet, Åbro, brukar profilera sig med den här typen annonser som visas till vänster.
”Det finns många ölsorter, men bara ett original”.
Fantastiskt roligt. Den stora frågan är om reklambyrån själva skrattade åt idén eller om det fanns någon påhejande produktchef på sveriges mest menlösa bryggeri som på allvar tyckte att det finns en poäng i budskapet. Den här typen av text använder man när man absolut inte har något att säga. Trovärdigt? Nej. Kreativt? Inte alls.
Åbro har problem med sitt egna varumärke, det ekar tomt utan innebörd. Det var ett bra tag sedan Åbro, trots sin storlek, hade någon produkt med sitt egna varumärke på Systembolagets topplista. Trots att Åbro är den tredje största leverantören av öl till Systembolaget var det senast i januari 2005 som deras egna varumärke ens var i närheten av tio-i-topp (på en tolfteplats). Det som sålt på bolaget är istället bryggeriets konceptöl som inte bär Åbros varumärke – lågprislager som Femkommatvåan, Kung och Svensk Starköl. Öl som lika gärna kunde tillverkats billigt i något öststatsland utan att någon konsument hade brytt sig. Inte några intressanta initiativ har tagits överhuvudtaget. Positioneringen av varumärket är milt uttryckt otydlig.
Det skulle vara roligt att vara en fluga på väggen när Åbros marknadsavdelning har möte. Lyssna när marknadschefen harklar sig och frågar sina produktchefer vad Åbro ska lansera härnäst, vad händer på marknaden? något nytt? några trender? Djupa veck i tänkande pannor, nervöst bläddrande i Systembolagets senaste försäljningsstatistik, någon säger ”Sofiero Original går bra” , det går några minuter, någon bryter tystnaden, ”eh, vad tror ni om en ljus lågprislager med medelstor beska”? Alla pustar ut. Skönt att inte behöva tänka i nya banor. Bra summerar marknadschefen, kan någon briefa upp byrån att vi vill ha ett konceptöl med roligt namn.
”Det finns många ölsorter, men bara ett bryggeri som snart släpper sin 67:e ljusa lager med medelstor beska på ett Systembolag nära dig”
Åbros bästa reklam däremot har de inte ens beställt eller betalt en spänn för. När mikrofonpoeten från Detroit, Eminem och hans rappare Proof, är på Sverigebesök hittar de ett hiphop-öl! Nämligen en Åbro som i deras värld blir Ey” Bro. De gör snabbt en egen reklamfilm. Fantastiskt roligt. Bra reklam som inte är traditionell reklam.
”Ey” Bro, you can buy it at your local ghetto store in the hood”
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
Idag bevisade Oppigårds tydligt att de är Sveriges just nu bästa bryggeri. På Stockholm Beer Festival tog de hem 12 (!) medaljer av 66 möjliga (det tävlas i hela 22 kategorier). Ha i åtanke att det är många hundra öl från hela världen som är med och tävlar, och då tar en tunnbrödsätande dalmas från Hedemora hem 20% av alla priser. Helt sjukt osannolikt bra.
Och extra glädjande är att Oppigårds Indian Tribute, ölet jag i förra veckan kärade ner mig i och skrev om här, vann guldmedalj i klassen ”samtliga svenska fatöl”.
Stort grattis till Björn Falkeström på Oppigårds!
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
Har nu provat mig igenom årets Oktoberfestöl. Och jag känner mig ganska tom. Inte tom på det där sättet när man varit med om något omvälvande och känner sig uttömd eller renad av alla intryck. Mer den tomhetskänsla man troligtvis skulle få av att plöja igenom Tomas Ledins hela katalog på en och samma kväll. Känslan uttryckt i ord är ”jaha, det var det det”. Oktoberfestölen måste ju vara årets sömnigaste ölhändelse.
Vad är då egentligen Oktoberfestöl? Innan kyltekniken blev utvecklad via industrialiseringen gick det bara att brygga lageröl fram till och med mars månad (namnet märzen kommer därifrån). Att brygga under sommaren var förenat med risk för infektioner och vildjäsning. Man bryggde därför extra mycket i mars då ölet skulle räcka in i oktober då nästa bryggsäsong skulle starta. Ölen lagrades kallt i källare under sommarmånaderna. Och precis när den nya bryggsäsongen skulle starta i oktober så tömde man förråden helt enkelt.
Det mesta i öllitteraturen menar att öltypen Oktoberfestbier, även kallad Märzen, var inspirerad av och en utveckling av öltypen wiener som i sin tur hade en lite högre vörtstyrka som gjorde att den höll bättre under sommarlagringen. Många menar att ursprunget var kopparfärgad med en lättrostad och ren maltsmak. Dagens oktoberfestbier påminner i många fall om standard ljus lager och utgör egentligen ingen större skillnad från den stora starken på en kinakrog nära dig. Det som komplicerar öltypen ytterligare är att några amerikanska bryggerier gör tolkningar av Oktoberfestbier på sitt egna charmiga sätt.
Jag har därför svårt att bedöma Oktoberfestölen. Vet inte vilket perspektiv jag ska ha, vilken hatt jag ska ta på mig. Antingen kan jag ta på mig den mer lättsamma ”sombreron” och bara bedöma vad som är gott och inte. Den andra hatten jag kan ta på mig är mer en tysk ”uniformshatt” där jag bedömer typriktighet och vad som är ett ”riktigt” oktoberfestöl som det kanske smakade när det ”begav sig” (vem som nu vet det).
Ölen som testades var: Weltenburger Oktoberfestbier, Spaten Oktoberfestbier, Stallhagen Oktoberfestbier, Löwenbräu Oktoberfestbier, Kaltenberg Oktoberfest, Slottskällans Oktoberfest, Samuel Adams Octoberfest, Brooklyn Oktoberfest Beer, Left Hand Oktoberfest
De amerikanska oktoberölen (Samuel Adams, Left Hand och Brookyn) är egentligen bara riktigt bra när jag har sombreron på mig, de är formodligen de allra godaste ölen. Men ändå inga riktigt bra oktoberöl. Jag tycker inte alls att de lyckas få fram den rena och tydliga maltigheten som stilen ska ha, ytterst få amerikanska bryggerier lyckas få en bra och ren maltighet, troligtvis beror det på deras maltsorter, det blir ofta ganska ”syltigt”. Men det är goda öl.
De tyska oktoberölen (Weltenburger, Spaten, Löwenbräu) är helt ok, de har en bra och ren maltighet men de saknar ändå något, det blir ganska trist. Dessa är egentligen bara bra när jag har ”uniformshatten” på mig.
De svenska tolkningarna är Slottskällan och Kaltenberg. Slottskällan är riktigt bra, en fin maltighet och en trevlig kopparfärg. Kaltenberg är mest en kinakrogslager.
Så om någon vill ha ett tips så får ni bestämma om ni vill ha det från en sombrero eller från en tysk uniformshatt.
Somrerons rekommendation: Left Hand Oktoberfest
Uniformshattens rekommendation: Weltenburger Oktoberfestöl eller Slottskällans Oktoberfest
Postat i: Galet
Tvekade lite om det här inlägget, det är inte särskilt trevligt. Men vi kör. Till känsliga läsare – glöm inte bloggens namn.
Inlägget handlar om något ganska komiskt i allt det svarta – hur ett ölmärke helt ofrivilligt och omotiverat hamnar i centrum av en hemsk händelse. PR när den är som sämst. Varje informationsavdelnings mardröm. En exponering som väcker känslor och associationer ganska långt från reklamens vackra värld. Inte så mycket ”blå blå vindar och vatten” med andra ord.
Minns ni att det var ett uppmärksammat rättsfall från slutet av 2006 där en riktigt störd man, en kyrkovaktmästare, var åtalad för att ha bränt ner Surahammars kyrka och för att ha försökt bränna ner ytterligare någon kyrka. Han var även åtalad för något ännu värre och som rubricerades som brott mot griftefrid. Ni kanske minns. Ölburken som hittades i kyrkorummet…
TT, Aftonbladet och annan media gjorde av någon märklig anledning en stor grej av vilket ölmärke mannen brukade dricka. Även den åtalade mannen var oerhört noga att i förhör berätta om sitt favoritöl, nämligen ARBOGA 10,2. Förundersökningar visade även att hela mannens lägenhet var fullständigt belamrad av just ARBOGA 10,2. Kyrkovaktmästaren älskade ölet Arboga helt enkelt.
Nedan två utklipp från TT och Aftonbladet. En enorm exponering som en PR-byrå säkert hade fakturerat ett par hundra tusen till en kund, om det hade varit exponering i lite mer positiva sammanhang…
Aftonbladet: ”När 43-åringen greps hade han burkar med det alkoholstarka ölet Arboga 10.2 procent. Det var samma ölsort som han drack när han begick sina makabra brott i somras”
TT: ”Ingående redogör han för hur han brukar dricka mellan fyra och sex burkar öl varje dag. Han är noga med att det är just Arboga 10,2. Men vid kyrkbranden hade han druckit Kopparbergs 10,0 minns han. Jag upplevde en lustkänsla, en befrielse när det började brinna. Då försvann problemen, sade han. Ytterligare tre bränder och några stölder avhandlades på onsdagen. Bränderna anlade han för att han var deppad och ville se lite fart och brandbilar”.
Fart och brandbilar. Ja jösses, sensmoralen är kanske övertydlig, men håll er borta från Arboga 10.2…
Postat i: Konsumentkontakt
För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om Mariestads och Eriksberg. Det handlade om att framförallt Spendrups gör sitt bästa för att de många Mariestadskonsumenterna ska tro att de dricker öl från ett litet, lokalt och traditionsrikt bryggeri. I samma veva skickade jag mail med fråga till Carlsbergs respektive Spendrups informationsavdelning.
Mail till Carlsberg: ”Hej, gillar ert öl Eriksberg väldigt mycket, finns det någon chans att besöka detta lilla charmiga och traditionsrika bryggeri?”
Svar från Carlsberg: ”Hej och tack för ditt mail. Eriksbergs Bryggeri grundades 1864 av Olof A Andersson. Bryggeriet låg i Göteborg, vid Lisebergs södra ingång. Det finns tyvärr inte kvar idag. Eriksbergs öl bryggs och tappas i Carlsbergs bryggeri i Falkenberg” (Med vänliga hälsningar Carlsberg Sverige, Konsumentservice)
Snabbt, ärligt och rakt på sak från Carlsberg.
Mail till Spendrups: ”Hej, gillar ert öl Mariestads väldigt mycket, finns det någon chans att besöka detta lilla charmiga och traditionsrika bryggeri?”
Efter två veckor (och ett påminnelsemail) är det fortfarande tyst tyst tyst. Å anda sidan var väl Mariestads payoff just ”Gott öl har inte bråttom”…
Postat i: Uncategorized
Måndag kväll 23.00…
…70-talshotell i Oslo…
…kvällsjobb…
…minibar…
…Ringnes…
Postat i: Överskattade öl
Här fortsättningen på serien ”överskattade öl” (första delen kan ni läsa här). Kul med så många kommentarer på listan, skicka gärna fler exempel på öl eller bara kommentera att jag är ute och cyklar igen om ni inte håller med.
Som sagt, på listan finns öl som inte alls behöver vara dåliga, tvärtom kan det vara ganska bra öl. Men de är ändå överskattade då de har en hög trovärdighet och brukar i litteraturen och andra sammanhang räknas som ”klassiker”. Men om man skulle prova ölet ”blint” (utan varumärkets innebörd och historik) så skulle ölets egenskaper i sig inte kunna motivera dess status – det är helt enkelt överskattat. På tredje plats….
3. Guinness
Det är ofrånkomligt, Guinness måste hamna på listan. Det är egentligen inget fel på Guinness. Det är ett gott öl och det är verkligen mamman inom kategorin Dry Stout med all den trovärdighet som det innebär. Men det är ändå överskattat av flera anledningar, den främsta är kanske att det finns så många betydligt bättre exempel på Dry Stout än Guinness. Exempel som tydligare betonar den torra brända karaktären som öltypen ska ha.
Då Guinnessförsäljningen har minskat de senaste åren har ägaren Diageo gjort flera ängsliga försök att popularisera ölet – ett av dessa märkliga trevanden var lanseringen Guinness Extra Cold. Syftet med att servera ölet vid 2 (!) grader var att det skulle smaka mindre (och därmed tilltala fler), men resulterade främst i fler spruckna tänder.
Guinness har många språkrör och jag har aldrig riktigt förstått varför. För några år sedan fick jag nästan stryk av en överförfriskad kille på ölmässan i Stockholm. Han hade på sig en Guinnesströja (bara en sån grej) och hans stora mission i livet var att få folk att förstå hur bra Guinness var. Två centimeter från mitt ansikte väste han ”Guinness är världens bästa öl, varför dricker du inte Guinness”.
Jag sa då att Guinness var en högst vardaglig stout som mest dracks av folk som någon gång lämnade Falcon-trygghetsträsket för att känna sig lite wild and crazy, och som av någon märklig anledning då också måste berätta för alla i deras omgivning att de ”minsann gillade Guinness”, lite av en könsmognadsgrej inom öl liksom. Fick nästan en box på läppen. Jaja, Guinnessextremister finns överallt.
Jag roar mig (det kanske säger mer om mig) med att då och då låta Guinness språkrör få prova olika dry stouts blint. Guinness vinner i princip aldrig. Och på en unik provning för 7-8 år sedan provade 70 ölfrämjare 9 olika dry stouts på fat samtidigt, även detta blint. Guinness kom sist.
Vad säger ni? Finns det bättre exempel på Dry Stout?
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
Igår provade jag den kanske bästa svenska tolkningen av typen India Pale Ale. Oppigårds Indian Tribute.
Fantastiskt.
Oppigårds har justerat receptet sedan första försöket och nu har man verkligen hittat rätt. Medan många andra IPA-tolkningar mest fokuserar på bett i beskan så lyckas Oppigårds Indian Tribute med mer än så. En enormt god karamellmaltighet (mörk och ljus karamellmalt) blandas med torr beska och en sanslöst aromatisk humlekaraktär från centennial och cascade (torrhumlad).
Ett vackert öl. Missa inte. Finns bara på fat dock.
(PS. Extra kul är att bryggmästaren Björn Falkeström själv varit inne och kommenterat DS.)
Postat i: Överskattade öl
Nyligen listade en krönika i Göteborgs-Posten världshistoriens mest överskattade artister. Längst upp på listan var, helt välförtjänt, Abba.
Började då fundera på något motsvarande inom öl, finns det överskattade öl? Absolut!
Men innan ni börjar protestera vill jag förklara hur jag tänkt. På listan finns öl som inte alls behöver vara dåliga, tvärtom kan det vara ganska bra öl. Men de är ändå överskattade då de har en hög trovärdighet och brukar i litteraturen och andra sammanhang räknas som ”klassiker”. Men om man skulle prova ölet ”blint” (utan varumärkets innebörd och historik) så skulle ölets egenskaper i sig inte kunna motivera dess status – det är helt enkelt överskattat.
Ok, med risk att få ruttna tomater eller Falcon Export sprutat på mig så kommer här de första ölen på listan över ”de mest överskattade ölen” (fler exempel senare i veckan)
1. Newcastle Brown Ale
Varför överskattad? Jo, i öllitteraturen räknas fortfarande Newcastle som ”den” klassiska Brown Alen. Visst, den har historiken och varumärket har många positiva laddningar. Men ärligt, ölet smakar inget vidare och det stämmer heller inte särskilt väl in på definitionen av Brown Ale.
Mjäkig kropp och artificiell smak vilket förklaras av att den innehåller majs (som skapar alkohol men ingen kropp) och färgämnen (den är färgad med sockerkulör). Dagens Newcastle Brown Ale har troligtvis inte sett röken av mörk malt överhuvudtaget, något man rimligen borde kunna kräva av en Brown Ale.
2. Carnegie Porter (obs: färsk)
Jag är medveten om att utnämningen är som att svära i kyrkan. Om jag förolyckas i en ”mystisk” olycka imorgon ska ni börja leta misstänkta här.
Missförstå mig rätt, jag älskar Carnegie Porter – när den är lagrad. Är inte vidare nekrofilistiskt lagd men Carnegie är en höjdpunkt när den är sisådär 3-6 år gammalt. Den här placeringen gäller alltså färsk Carnegie.
Varför överskattat? Carnegie har länge räknats som ett av världens mest klassiska öl, det omnämns i all öl-litteratur av dignitet. Det är också tveklöst det mest kända svenska ölet i ölkretsar utanför landets gränser (Kaggen stormaktsporter snurras det en del om nu). Men ärligt, hur stolt blir man när man köper en flaska Carnegie på bolaget idag? Danskarna har lyckats få till den riktigt fisig och ofräsch på lagerbryggeriet i Falkenberg.
Fortsättning följer…
Postat i: Citat
”You can’t be a real country unless you have a beer and an airline. It helps if you have some kind of a football team, or some nuclear weapons, but at the very least you need a beer” (Frank Zappa)
Tipstack till alfaskop som berättade om bryggeriet Lagunitas ölserie Zappa. Här hittar man bland annat ölen Lumpy Gravy, Kill Ugly Radio och We’re Only In It For The Money.
Postat i: Uncategorized
Stjärna i Guide Michelin & Pizzeriaöl
”Sjömagasinet har vi en långtgående filosofi gällande urval av dryck. Vi accepterar endast det bästa och drar oss inte för att söka upp just de leverantörer som uppfyller våra kriterier. Dessa producenter högaktar vi och ser dem som goda kollegor. Eftersom vi är den förlängda armen som ger en presentation av produkten vid bordet så är också kunskap i detalj mycket viktigt. Vi strävar mot att ständigt finna nya, spännande produkter och kollegor inom dryckernas värld och hoppas att ni som gäst skall finna det ni söker på Sjömagasinet”.
Ovan kommer från Sjömagasinets hemsida, under rubriken dryck.
Vad kan då en av Europas bästa fiskrestauranger erbjuda inom öl? Jo, den producent som Sjömagasinet ”högaktar” och som ”de sökt upp” för att de ”endast accepterar det bästa” och som dessutom kan erbjuda ”nya spännande produkter” är ingen mindre än…Carlsberg!
Jo, dagens västgötaklimax. Tillsammans med vinlistan på runt 700 viner får 7 öl plats, varav 6 är från Carlsbergs portfölj (samt Grebbestad vilket iofs är hedervärt). Inget fel på dessa öl men ingen kan beskylla dem för att vara varken utmanande, intressanta, nya eller spännande. Man borde kunna kräva lite mer av en kvalitetsrestaurang med ambitionen att vara i framkant.
Ok, den självklara invändningen från Sjömagasinet är säkert: ”våra gäster efterfrågar vin till maten, inte öl”.
Visserligen sant i säkert 90% av fallen. Men invändningen håller ändå inte. Det är mat & dryckesintresserade personer som kommer dit. En krog på Sjömagasinets nivå har förstås ambitionen att erbjuda toppklass i allt. Vi snackar engångsbomullshanddukar på toaletterna, ekologisk himalayasalt, handplockade gud-vet-vad, utdöende fiskarter, Belone-ostron, kalixlöjrom, terrin på kalvbräss, svampconsommé med Sveciaslungad spenat, och till detta kan vi få… Carlsberg Hof. Pizzeriaöl meets Haute cuisine.
Kom igen, även om vi bor i stor-stark-huvudstaden kan väl en av Sveriges bästa restauranger höja ambitionsnivån något?
Och det här är inte unikt för Sjömagasinet, ganska många bättre restauranger har ingen som helst tanke med sitt ölsortiment. Detta samtidigt som de kan ägna sig åt världsfrånvända utsvävningar i allt annat som rör mat och dryck.
Det som gör det hela ännu mer intressant är att den ständigt mediaheta Mannerström för några år sedan faktiskt kastade ut Carlsberg från sin krog när de lade ner Pripps anläggning i Göteborg. Han gjorde detta för att ”visa sympati” med alla som arbetade där. Fint så. Mannerström är duktig på PR så han fick ett lämmeltåg av journalister att skriva om hans Robin Hood-åtgärd. Men det tog inte lång tid förrän Carlsberg var tillbaka som huvudleverantör på Sjömagasinet. Kanske kunde de erbjuda ett fint sk ”marknadsbidrag”, vad vet jag. Men det gick i alla fall ganska snabbt att glömma alla arbetslösa bryggeriarbetare…
//DB
Postat i: Uncategorized
Ojdå, tack för att ni tittar in.
//Double Bastard
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
Dagens inlägg är en efterlysning.
För en sisådär 7 år sedan var jag på ölresa i Belgien och besökte ett antal obskyra men fantastiska bryggerier. Det mest obskyra var utan tvekan Brasserie Fantôme, som ligger i byn Soy i östra Belgien.
Litet, trolskt, sjabbigt, personligt och väldigt charmigt. Här gör de ett öl som finns med på min lista över världens bästa. Ölet heter kort och gott Fantôme och är ett öl i stilen Saison (andra exempel i stilen skulle kunna vara Silly Saison, Saison Regal, Saison Du Pont och La Chouffe).
Men även om Fantôme kategoriseras som Saison så är det helt unikt och egentligen okategoriserbart. Ett galet öl på många sätt. Det inte bara ser galet ut, här snackar vi fula etiketter (men det är snabbt förlåtet) det smakar också galet på ett väldigt positivt sätt. Jag ska inte ens försöka beskriva för det är väldigt svårt. Men det unika är en väldigt speciell jäststam som bland annat ger somriga toner av smultron, hallon och andra bär. När jag drack det var jag övertygad om att det var smaksatt med något (hallon?), men andra hävdar bestämt att det är jästen som ger denna profil. Någon som vet?
Ghostbusters, var hittar jag Fantôme i Sverige idag? ”If you find something strange in your neighborhood, who ya gonna call?” Me.
//DB
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
En kär men tyvärr endast tillfällig nyhet på Systembolaget är Lindemans Kriek Cuvée René. Gillar man spontanjästa öl ska man passa på att prova det här innan det försvinner.
Ölet är en del i Lindemans Grand Cru-serie där även en Gueuze ingår. Det är inte lika hardcore som Hansen eller Cantillion men det har ändå en tydlig personlighet och är ett bra exempel på spontanjäst fruktöl.
Lindemans har den otäcka vanan att söta sina fruktöl i ett desperat försök att tilltala fler konsumenter. Men för Grand Cru serien är det osötat som gäller.
Vackert djup röd färg och rosa skum. En stram syra med tydlig rund och fyllig körsbärssmak som även rymmer hallon och blåbär. Ett öl att spara ett par år, kommer att ”torra” till sig ytterligare.
Artikelnummer: 11560
Postat i: Uncategorized
Var i San Francisco för något år sedan och träffade en legend i ölvärlden, Fritz Maytag på Anchor Brewing Company. Anchor är ett av världens mest klassiska bryggerier och ligger högt och vackert på Mariposa Street med en fantastisk utsikt över San Francisco Bay. Och för er som inte vet vem Fritz Maytag är - tänk vad Phil Spector är för musiken eller Bergman för filmen. Tung gubbe med andra ord.
1965 tog Fritz Maytag över det, på den tiden, sunkiga Anchor Brewing Company och utvecklade bryggeriet och deras öl. Han blev snabbt en pionjär inom den amerikanska mikrobryggerirörelsen och det går inte att överskatta hans betydelse för den våg av småbryggerier som växte fram i USA på 80- och 90-talet.
Jag blev ganska förvånad när Fritz himself tog emot i dörren på bryggeriet. Det första han sa var ”jag har lite saker jag måste göra idag, men häng med, jag tror du kommer gilla det”.
Och det gjorde jag onekligen, det blev en helt fantastisk dag, vi hängde i 5 timmar och Fritz var en av de mest genuina och trevliga personer jag träffat.
Det tar för lång tid att beskriva hela dagen i detalj, men bland annat fick jag en lång och personlig visning av bryggeriet (mer om det en annan gång), därefter en visning av destilleriet, Anchor Distilling Company där vi provade de första dropparna (direkt från destillationsapparaten) av den första brandyn de producerat, ”a great moment for me” sa Fritz exalterat. Fick också vara med i ett möte med mannen bakom Anchors etiketter, där små justeringar i designen diskuterades. Fritz driver även en vingård (York Creek Vineyards), så vi begav oss till en lagerlokal för att prova hans viner direkt från faten. En helt vanlig dag på jobbet för Fritz men en väldigt ovanlig dag för mig.
Bryggeri, destilleri, vingård och dessutom osttillverkning. Fritz är en man med många strängar på sin lyra. I år fick han James Beard Lifetime Achievement Award med motiveringen att han haft en enorm påverkan på mat och dryckeskulturen i USA.
Klipp nedan där man får följa Fritz på bryggeriet, destilleriet, vingården, och ysteriet. En passionerad man som gör det för han tycker det är kul och utvecklande. Hur ofta hör man idag en företagsledare säga ord som ”we are trying to stay small, basically not looking for new business, trying to meet the demand of our old good customers” ?
Postat i: Uncategorized
Bud goes ale
Så då har ett av världens största bryggerier, Anheuser-Busch, insett att det hänt något på ölmarknaden. De ger sig nu in i matchen och lanserar en ale direkt under varumärket Budweiser. Och naturligt så blir det en American Ale som släpps, enligt rykten inte så mjäkig som man skulle kunna tro. Tydligen ganska långt från ”fucking close to water”.
Ett stort steg och inget som görs över en natt, många konferensrumsmånader lär ha spenderats på Anheusers huvudkontor och en fabrik av välbetalda konsulter lär ha producerat tusentals powerpoints med strategier och lanseringsplaner innan det definitiva beslutet togs.
Oavsett hur ointresserad man är av det här ölet så är det en riktigt stor lansering som säger något om läget på USA-marknaden. Mikrobryggeritrenden är inte längre en trend, det är en starkt etablerad marknad och de stora varken vågar eller har råd att stå bredvid och titta på längre. Anheuser-Busch använder dessutom ett av världens mest värdefulla varumärken som avsändare till det nya ölet. Det är just detta som är unikt, många stora (även Anheuser-Busch) har tidigare lanserat micro-brews under helt andra varumärken men nu visar man tydligt vem som står bakom.
Strategin från Anheuser-Busch är förstås att man med Budweiser American Ale ska locka till sig den stora massan som ännu inte ”vågat sig på” mikrobryggeriölen – de många mainstreamkonsumenterna. Men frågan är om det fungerar? En del tror att det kommer skada mikrobryggerimarknaden, men hell no, om det fungerar så blir det en enorm språngbräda till alla små mikrobryggerier. Det lär vara de små som tjänar på lanseringen, när mainstreammassan har blivit kräsnare (efter några sixpacks Bud American Ale) och vill upptäcka mer…
Postat i: Uncategorized
Ok, det här inlägget kommer kanske inte förvåna eller engagera någon som är intresserad av öl, ni kan storyn. Men jag tänkte skriva om en sanning som är obekväm för vissa och en källa till besvikelse för andra.
Det handlar om Mariestads – also known as ”konferensknullarölet”, ”ölets Famous Grouse” eller ”ölets After Eight”, helt enkelt ölet som varje trött säljare beställer på stadshotellet som belöning efter en utdragen krängardag innan pay-TV väntar på rummet. Ett av Sveriges mest sålda öl och också ett av Sveriges mest skickligt marknadsförda öl.
För er som inte visste så är Mariestad ett varumärke skapat av Spendrups. Och Spenrups payoff för Mariestad är ”dricks av livsnjutare sedan 1848” och på hemsidan får man lära sig att ”Mariestads Bryggeri förvärvades av Spendrups Bryggeri 1967”. Med en känsla av ”lyx”, ”lugn” och ”utvaldhet” sipprar många konsumenter i sig vad de från reklamen fått lära sig är ett fint hantverk från det lilla bryggeriet i Mariestad. Till och med på etikettens framsida står det Mariestads Bryggeri AB (jösses, har Spendrups till och med skapat ett aktiebolag för varumärket?)
Men som ni kanske redan förstått så har ölet Mariestads inte något med Vänerns pärla att göra, inte har det med året 1848 eller hantverksmässig bryggning att göra heller. Mariestads skapades på Spendrups marknadsavdelning, det bryggs i Stockholm i samma tankar som Norrlands Guld (och kanske har de mer gemensamt än så?) och ölet har sett lika mycket av Mariestad som jag själv – jag aldrig satt min fot där. Marketing as finest. Men också marknadsföring som har lite trovärdighetsproblem.
Att ett bryggeri döper ett öl efter en gammal nostalgisk bryggeriort i Sverige är inget unikt. Det finns flera hundra gamla bryggeriorter i Sverige, det är bara att välja och vraka. Spendrups är heller inte ensamma om detta, Carlsberg gjorde likadant med Eriksberg (som var en direkt reaktion mot Mariestad) och det finns fler exempel.
Men problemet är att hela varumärket Mariestads identitet bygger på det lilla hantverksmässiga bryggeriet i… just det, Mariestad. Det är mycket djupare än liten ”flört” med ett bryggeri som låg på en ort för länge sen. Det är faktiskt troligt att majoriteten av Mariestads konsumenter TROR att deras favoritöl görs på det lilla bryggeriet i Mariestad och att den lilla orten är en viktig grund till deras kärlek till ölet. Och det finns många som verkligen gillar Mariestad och vad (de anser) märket står för.
Jag har märkt detta på ölprovningar, jag har verkligen sårat så många ärrade och hårdhudare gamla säljare när jag berättat att Mariestads bryggs i Stockholm av Spendrups. För många är detta en oerhörd besvikelse, ja nästan som om jag precis informerat om att deras Dallasinspirerade mexitegelvilla måste dräneras och att försäkringsbolaget inte betalar, ni vet den där känslan av ”har har jag i alla år gått och betalat för…”. De blir helt enkelt geniunt besvikna, knyter näven i fickan och lovar dyrt och heligt att Mariestads gjort sitt i deras strupar.
Och nu har jag kanske gjort ytterligare någon besviken. Får nästan dåligt samvete, men jag är inte en större bastard än att jag kan ge er tips på ett par öl som gör det Mariestad gör i reklamens värld – fast på riktigt – dvs lageröl med lite mer karaktär än ”the average stor stark” och som också bryggs av ett litet bryggeri på ett hantverksmässigt sätt. Mariestads-lovers, ni ska fråga om följande till planksteken nästa gång ni är på Statt:
- Grebbestad Granit
- Jämtlands Bärnsten Lager
- Landsort Lager
- Nils Oscar God Lager
Postat i: Double Bastard rekommenderar!
Kompetent! Äntligen har jag hittat en porter som smakar porter. Och det är Oceanbryggeriet i Göteborg som lyckats med att göra en klassisk brittisk porter i Londonstil – Ocean Porter. Mjuk sötma, fantastisk chokladighet och med en vacker balans. Bakom Oceanbryggeriet står Thomas Bingebo som har Dwan (Irland), Messrs Maguire (Irland) och Jämtlands Bryggeri på meritlistan. Han vet uppenbarligen vad han pysslar med, det märker man när man provar det här ölet. Och snygg etikett också, det enda svenska mikrobryggeri som inte gör sina etiketter på fyllan i PowerPoint med clipart som inspirationskälla?
Det är bara att konstatera att få svenska bryggerier lyckas eller ens försöker göra brittisk porter. Oftast blir det något av följande:
Mesfällan. Aka ”vi-gör-en-porter-som-tilltalar-folk-som-inte-vanligtvis-dricker-porter”-fällan. Här har Spendrups landsatt sin mörka lager (?) som etiketteras som Porter (för övrigt under Mariestadsnamnet).
GoCrazyBananas-fällan. Aka ”vi-är-ju-ett-mikrobryggeri-så-vi-måste-ha-80 BU-i-alla-våra-öl”-fällan. Och 80 BU i en brittisk porter är så fel, så fel.
Nekrofilfällan. Aka ”ölet-måste-vara-minst-3-år-för-att-ens-kunna-dricka-det”. Carnegie Porter är ju här idag. Fan vet vad danskjävlarna pysslat med i samband med flytt etc men någonting har hänt. Färsk Carnegie är långt ifrån bra.
Men Oceanbryggeriet lyckas verkligen göra en typriktig Londonporter med karaktär. Ett riktigt bra öl!
Keep up the good work!
Buskis är namnet på en teatergenre, för en del skön folklig underlivshumor och för andra kanske mer en bonnig kulturskymning. Men vad många kanske inte vet är att flera av Sveriges småbryggerier faktiskt kämpar för buskisgenrens överlevnad! Spännande, men hur tänker han nu undrar ni.
Jo, samtidigt som mikrobryggerier i länder som USA, Australien, Nya Zeeland, Canada m fl gör karaktärsfull kvalitetsöl på ett nytt sätt genom att också göra innovativ, alternativ och mer trendig paketering och marknadsföring, ja då envisas svenska mikrobryggerier med att GUBBA till ölen och helst gärna sprida en fet Åsa-Nisse fernissa över hela skiten så att målgruppsprofilen 50+ står skrivet i sten.
Och på något sätt gör detta ont inom mig. Jag trodde att svenska småbryggerier skulle stå för något nytt och innovativt men fy fan gubbigt och svenne-banan-aktigt det blir.
Mina damer och herrar, revypappan Double Bastard kan (kanske inte stolt men ändå) presentera det första bryggeriet i serien Svenska buskisbryggerier – Sigtuna Brygghus.
Sigtuna Brygghus payoff är ”vi brygger öl som får strupar att jubla, gommar att sukta och sinnen att lätta”. Ja, kanske i Thor Modéens och Edvard Perssons värld skulle man gå igång på öl med namn som ”Humle-Hildas Altbier” och ”Gas-Jannes Golden Ale”.
Det är synd. Sigtuna brygghus gör det mesta rätt med duktiga bryggare, bra och karaktärsfulla öl. Men va fan… varför måste jag känna att jag sitter i Falkenberg och tittar på Stefan & Krister när jag dricker Sigtunas öl?
Här har vi en viktig delförklaring till att många svenska småbryggerier hankar på i ytterst liten skala (de flesta vill trots allt nå ut till fler konsumenter för att ens kunna ta ut en blygsam lön och vara kvar på marknaden om 3 år) och mest tilltalar gubbar i åldern 50+ och andra redan ölfrälsta.
Jubel i gubb-busken med Sigtuna Brygghus!
Stay tuned för nästa gubb-bryggeri…
/Double Bastard
Postat i: Uncategorized
Välkommen till Double Bastard Beer Blog – en sida som hyllar, dissar och funderar om öl.
