Ni kanske inte kände till det, men Morrissey sjunger om Göteborg i låten Everyday Is Like Sunday, ”This is the coastal town, that they forgot to close down, Armageddon – come armageddon”… ”Hide on the promenade, Etch a postcard:”How I Dearly Wish I Was Not Here”, In the seaside town..that they forgot to bomb, Come, Come, Come – nuclear bomb”

Jag är uppvuxen och bor i en stad som jag till viss del älskar men också föraktar. Ett starkt ord men jag menar det. Det här är goa gubbars stad, räkfrossans stad, stor-stark-staden, enkelhetens stad, ryggdunkande kommunala gubbars stad, gröna kaniners stad och mindervärdeskomplexets huvudstad.

Varför denna bitterhet? Den går långt tillbaka och jag ska söka hjälp för det någon gång. Men det som motiverade mig att skriva det första inlägget på länge är följande:

Igår beslutade Göteborgs tillståndsmyndighet att sätta käppar i hjulet för Göteborg Beer & Whisky Festival. En festival som skulle sättas upp av samma företag som arrangerar Stockholm Beer & Whisky Festival, dvs ett Stockholmsföretag.

Tillståndsmyndigheten bestämde sig för att inte ge utställarna ett tillfälligt serveringstillstånd. De beslutade dessutom att inte tillåta att whisky serverades. Nu blir det ingen festival i januari (den skjuts på framtiden)

Det är inte första gången som räkfrossans och goa gubbars stad förstör för möjligheten att ha en seriös öl- och whiskyfestival. När företaget Stockholm Beer and Whisky festival anordnade ölfestival i Göteborg i början av 90-talet var det också förknippat med en massa problem.

Bland annat gick Avenykrögarna ihop (de är alltid ihop) och hotade många öl- och spritleverantörer att de skulle sluta köpa från dem om de ställde ut på festivalen. Avenykrögarna var helt enkelt rädda för att förlora kunder under två helger. Har ni hört något mer efterblivet? Men så går det till i ryggdunkarnas stor-stark-stad.

Och nu när man försöker arrangera ölfestival 18 år senare så sätter tillståndsmyndigheten käppar i hjulet. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

Saker ska inte arrangeras från Stockholmshåll. Det ska finnas en göteborgskoppling, Det kommunala gröna kanin-företaget Göteborg & Co ska vara med på ett hörn för att det ska gå smidigt i den här staden. Det kallas Göteborgsandan. Man måste bo i den här staden för att förstå den fullt ut. Men tänk kombinationen goa gubbar, kulturfientlighet, mutor och gubbigt kommunalt ryggdunk så förstår ni 70% av Göteborgsandan.

Double Bastards alter ego Glenn Svensson skrev imorse till tillståndsmyndigheten i Göteborg och berömde beslutet att inte ge tillstånd för festivalen. Och han passade samtidigt på att sälja in en ny ölfestival till Göteborg – en ölfestival som passar lite bättre i den här staden – en lite goare och enklare festival: GÖTEBORGS RÄK OCH ÖLFESTIVAL! Här är brevet:

TILL: TILLSTÅNDSENHETEN I GÖTEBORG

Gôa grejer!

Jag läste precis att det inte blev någon öl och whiskyfestival i Göteborg för att ni inte gett utställarna tillfälligt serveringstillstånd eller tillät whisky på festivalen.

Helt rätt beslut!  Ni ska veta att de där personerna som ville arrangera det där spektaklet är från Stockholm. Och de är bara efter att göra något märkvärdigt och köra en Stockholmsgrej i Göteborg bara för att tjäna pengar! Och vi måste ju tänka på våra lokala krögare, vi kan inte acceptera vilken ohederlig konkurrens som helst!

En gammal vän från Göteborg & Co, Benny eller ”Böjda-Benny” som han också kallas (han fick en 300 kilos fesklåda i ryggen nån gång på 80-talet och kan inte gå rakt sedan dess, jävla hemsk grej), besökte det där spektaklet Stockholm Öl och Whiskyfestival, och nu ska ni få höra på konstiga grejer vad han bevittnade i Stockholm:

-När man gick runt bland montrarna så serverades det nästan bara MÖRK öl. Vem dricker det!? Typiskt märkvärdigt som det är i Stockholm!

-Man fick bara SMÅ smakprov i glasen. När man dricker stor stark så vill man ju ha ett helt glas så att det blir lite go’ stämning när man går runt och tjôtar med folk.

-Det serverades bara okända öl, Benny fick leta i 1 timme innan han hittade Pripps Blå! Så ska det la inte va?

Vi ska inte ha sån skit i Göteborg! Det här är en go stad med goa gubbar!

Jag blev så glad att det inte blev någon öl och whiskyfestival i Göteborg. Jag ska vara helt öppen med varför det gläder mig. Jag har i flera år funderat på att starta en annan festival i Göteborg. En festival som bygger på Göteborgsandan och där vi gynnar Göteborg och den goa stämning vi har här.

Festivalen kommer heta Göteborgs Räk- och Ölfestival. Det här är precis vad Göteborgsandan står för och vad folk vill ha i den här stan. Ni ser ett exempel på affisch nedan.

Vi kommer inte att ha en massa olika utställare som konkurrerar med varandra. Vi kommer endast ha 1 leverantör av öl och det blir Carlsberg. Det är väl så som Göteborgs kommun jobbar med Kulturkalaset också, då Carlsberg har ensamrätt på öl inom festivalområdet. Varför ska vi hålla på och krångla med en massa olika leverantörer? En leverantör och ett öl känns mer gôtt. Sen tänkte vi ha mellanöl, då blir det la lite enklare med tillståndet, om man säger så? Vi kör också med plastglas så det inte blir en massa glaskross överallt.

Jag känner lite goa gubbar i hamnen som kommer och fixa med räkstånd. Wiveka Lärn kommer att snacka lite om serien Saltön och Lasse Kronér kommer dra lite goa Göteborgsvitsar.  Och en grej som inte är klar än – så det får ni absolut inte gå ut med än – är att Triple & Touch kanske återförenas på Göteborgs Räk och Ölfestival. Kanske ni då förstår att det är viktigt att vi får det här tillståndet.

Jag vill med detta brev kolla av vad ni tror om idén. Det kommer en formell ansökan inom någon vecka men ni kan säkert se potentialen i det, det bygger till stor del på Göteborgsandan och kommer bli riktigt riktigt gôtt tror jag! Kanske kan ni göra vad ni kan för att förenkla ansökningen för mig, nu när vi inte har med Stockholmsföretag att göra.

Med på banan har jag flera goa Göteborgsprofiler och jag har även lite kontakter på Göteborg & Co som kommer hjälpa mig att det går ”smidigt” med alla ansökningar om ni förstår vad jag menar.

Gôtt mos!

Glenn Svensson

Gå in på sidan HÄR och klicka på ”Like” vettja:

Välkommen!

En nytt spännande öl som bryggs av den romersk-katolska cisterciensorden, en gren där trappistorden ingår. Det är klostret Konstantin Benedict i Rom som tagit upp en tusen år gammal tradition inom den katolska bryggarkulturen. I korthet går bryggningen till på traditionellt vis men med ett viktigt undantag. Under själva lakningen används ett inslag av späkning enligt katolsk tradition. Här låter munkarna den varma vörten strila över deras ryggar. Tanken är att ge ölet ett mer emotionellt religiöst djup men också en omisskännlig karaktär av de smak- och aromämnen som finns naturligt i huden.

Det andra ölet som nyligen släpptes är en stout som delvis är gjord på en kaffeböna som bajsas ut av en indisk mård. Denna indiska mård letar nattetid upp de finaste och mognaste kaffebären som den äter upp. Mården har svårt att smälta bönorna i sitt tarmsystem och den skiter därför ut kaffet något dygn senare. Bönorna samlas in, rostas, mals ner och används sedan i ölet. Det ger enligt Systembolaget ”ett smakrikt och komplext öl med påtaglig beska och rostad ton, inslag av kaffe, choklad, soja, mörk sirap, lakrits och eneträ”.

Det tredje ölet är ett belgiskt veteöl som kryddas med den ovanliga bredbandade ekbarkbocken, en akut hotad skalbagge som bara finns kvar i skogarna runt Ardennerna. Då den är utrotningshotad använder man bara baggar som producerats i ”uppfödningstält”. Anledningen till att just den bredbandade ekbarkbocken används är att dess skal ger en djup ekkaraktär samt en intensivt kryddig vaniljton som man inte har kunnat identifiera ens i naturlig vanillin.

Jag snackar förstås strunt. Fast bara delvis. Två av ölen ovan är rena störda påhitt. Ett av ölen finns och lanserades på Systembolaget för någon vecka sedan. Nämligen Beer Geek Brunch Weasel från Mikkeller. Tycker själv att det är ett gott och ganska roligt öl, och jag hoppas att Mikkeller skrattade högt när de kom på idén med att använda kaffebönor som skitits ut av en indisk mård.

Men jag hörde nyligen några ölgalningar som på allvar imponerades och diskuterade just bajsbönan, men utan inslag av humor. De var oerhört imponerade och trodde verkligen att kaffet som skits ut av mården gav en omisskännelig karaktär – när det används i en hårt rostad imperial stout på 11%. Det är förstås skitsnack (en Hegeforsare), jag gissar att mörkrostad Gevalia hade gett samma karaktär i detta öl. Kaffesorten Ca Pe Chon är i sig väldigt gott, så inget ont om kaffet i sig. Det  brukar beskrivas som ett väldigt fint kaffe, med milda, subtila smaker och nästan helt utan eftersmak. När man blandar i små mängder kaffe (som dessutom är ganska milt, subtilt och utan stark eftersmak) i en hårt rostad imperial stout på 11% så vågar jag påstå att det inte spelar någon större roll vilket kaffe man väljer. Men grejen med Ca Pe Chon (eller Kopi Luwak) är just att det är världens dyrast kaffe som dessutom passerat tarmarna på en mård. Det är detta som är storyn. Det hade inte varit lika spännande story om det varit Löfbergs Lila.

Detta visar på en trend som varit väldigt stark inom marknadsföringen de senaste 10 åren – och som kallas storytelling, att man genom en intressant berättelse kan utveckla och skapa starkare varumärken.

Innis & Gunn är ett annat framgångsrikt exempel där man byggt upp en story om en ”upptäckt”. Storyn handlar om hur ett bryggeri gjorde ett öl åt ett destilleri. Ölet lades på fat för att ge fatet karaktär av öl (en story som jag för övrigt är extemt tveksam till, att ett 5% öl på kort tid ska ge smak åt ett fat som sedan i sin tur ska ge ölsmak åt 60% sprit…). Ölet skulle sedan kasseras och whisky skulle läggas på fatet. Men någon upptäckte det kasserade ölet och hur fantastiskt det var. Och vips var Innis & Gunn fött.

En rolig story (som iofs är tveksam), men enligt mig hade Innis & Gunn mått bäst av att inte ha upptäckts alls (ett bra och roligt inlägg om I&G finns här)

Frågan är om denna trend växer? Vad finns det förandra exempel på storytelling inom öl?

//Double Bastard

Hursomhelst, vi skulle lyssna på ett föredrag från en tung person från den tyska ölindustrin, han var ordförande i en bayersk bryggarförening. In i rummet stapplar en 80-årig man, rullades på en OH-apparat som också fungerade som en tillfällig rullator.

Det blev ett föredrag som hade en närmast begravningsliknande känsla. Hans föredrag handlade om de avgrundsdjupa problemen inom tysk bryggerinäring. Skrynkliga OH-blad i mängder presenterades och de hade alla samma tema – det gick nedåt, nedåt, och jättenedåt med allt från antal bryggerier, antal liter öl som dracks per person, antal öldrickare i stort och det största problemet var bristen på nyrekrytering – dvs det var få unga personer som började dricka öl. Defensivt konstaterade han att unga personer hellre drack drinkar, vin, rtd’s etc. De unga förstod sig inte på den traditionsrika drycken öl och allt kändes kört.

Därefter var föredraget slut och han rullade ut med sin OH-apparat. Då fick jag en känsla av att den gamla mannen var en del av problemet. Han var själv en OH-bild av den tyska ölkulturen – gammal, dammig, traditionstyngd och bakåtsträvande.

Tyskland har verkligen haft problem de senaste 15 åren, många bryggerier har fått stänga ner och konsumtionen sjunker med flera procent varje år. Öl upplevs som ohälsosamt, den äldre öldrickande delen av befolkningen dör ut och många yngre personer dricker inte öl.

Det finns förstås många orsaker till problemet. Men en uppenbar orsak till att unga dricker mindre öl är att öl upplevs som ”föräldrarnas dryck”, det är gammalt och tråkigt.

Tyska Spiegel skrev om detta för några år sedan, att ”Beer is uncool”. Och det är inte svårt att klandra de tyska ungdomarna. Det enda som bryggerierna i Tyskland kommunicerat är gamla traditioner, hantverk och renhetslagar från 1500-talet. Även om det såklart är positiva värden så har man inte lyckats kommunicera det på ett attraktivt och nytt sätt, istället blir det bara lederhosen, mossigt och ganska ointressant. Och som en krona på verket finner man Oktoberfest. Jag har själv inte varit på Oktoberfest (så egentligen kanske jag inte ska uttala mig) men i min värld känns Oktoberfest som en lika rafflande ölhändelse som Robert Wells och Rapsody In Rock är som musikhändelse.

Det är anmärkningsvärt hur långsamma de tyska bryggerierna har varit att hitta nya vägar när industrin tappar. De få och ganska ängsliga idéer man kommit fram till är genomskinliga flaskor istället för bruna (för att det ska se fräschare ut tydligen…) samt längre och modernare halsar på flaskorna. Wow.

Tyvärr har många bryggerier också gått den klassiskt menlösa och idiotiska vägen – att göra öl med mindre karaktär. En väg som inte bara är mjäkig och tråkig, utan som i det stora hela visat sig ine ge någon större effekt.

Men den senaste tiden verkar det komma lite fräscha idéer och hjälp kommer från anda sidan Atlanten. Det är roligt och hoppingivande att ett par tyska bryggerier vågar samarbeta och göra något nytt tillsammans med amerikanska bryggerier. Ok, det är förmodligen inget som vänder den negativa trenden, men det visar ändå på lite nytänk.

Samarbetet mellan Brooklyn Brewery och Schneider resulterade i en innovation – en vetebock med mycket humlekaraktär. Bryggmästarna på respektive bryggeri gjorde var sin tolkning i varandras bryggerier. De använde lokal humle och jäst, men det gemensamma var att de skulle använda mycket humle, särskilt aromhumle. Mycket humle är ovanligt i tysk veteöl . Genialiskt, en bra utvecklingsidé och gott var det också.

I dagarna annonserades ytterligare ett samarbete mellan USA och Tyskland. Det bayerska bryggeriet Weihenstephan och amerikanska Boston Beer gick ut med att de ska ta fram en ny gemensamt bryggd ölstil till våren 2010. På bilden (från http://newshopper.sulekha.com) ses Jim Koch från Boston Beer Co skåla tillsammans med Josef Schraedler från Weihenstephan.

Enligt ett pressmeddelande så är de nu i färd med att ”perfecting an innovative beer style that explores new brewing techniques within the boundaries of beer law”. Ölet kommer att ligga på 10% och säljas på flaska med champagnekork.

Spännande. Det kan bli hur bra som helst. Tysklands konservativa ölindustri kanske håller på att skaka av sig dammet och ställa ner OH-projektorn i källaren.

//DB

”Affärsvärlden presenterar i samarbete med Double Bastard veckans aktietips. En nedläggningshotad klassiker, en familjeägd vintagejuvel och en bohusländsk bock får köprekommendationer, alla har förväntat höga substansvärden som uppmuntrar till förvärv”.

Nä, det där lät trist. Men frågan är om man kan investera i öl? En del verkar tro det, det finns en hel del lagringsbara och ovanliga öl som säljs dyrt på Ebay. Marknaden är visserligen liten, men vem vet, marknaden kanske växer med ölintresset?

Nu på måndag släpps flera intressanta och lagringsbara öl på Systembolaget och här kommer tre tips som, om ni inte kan kränga dem för tusenlappar på Ebay för att rädda er pension i framtiden, i varje fall kommer att bli godare med åren.

1. Thomas Hardys Ale 2005 (nr 11277), 57 kr

Det kan sägas hur mycket som helst om Thomas Hardys, det är en riktig klassiker. Jag kommer med ett längre inlägg om detta öl framöver när jag provat en flaska från 1985(!) som en vän till mig har lovat att dela med sig av. Thomas Hardys Ale är ett öl som utvecklas mycket positivt med lagring. På måndag släpper Systembolaget årgång 2005, 25 cl för nätta 57 kr. Men det är värt vartenda öre, det är ett fantastiskt öl. På Ebay kan man hitta en 1979:a för 25 pund (se nedan). En annan galning försöker sälja en 2006:a för 60 dollar.

Anledningen att ölet blir extra intressant att köpa på måndag är att det kan komma att bli svårt att hitta ölet framöver. Bryggeriet O’Hanlon har bryggt Thomas Hardys på licens åt den amerikanske importören George Saxon som i sin tur köpte licensen från ursprungsbryggeriet Eldridge Pope. Men O’Hanlon anser att ölet är alldelse för dyrt och arbetskrävande att brygga och de vill utnyttja kapaciteten för sina egna öl. Nu letar George Saxon efter ett nytt bryggeri som kan brygga ölet men det är inte det lättaste. Fullers har sagt sig vara intresserade men bara om de själva äger varumärket.

Så passa på att köp, om ni inte får tag på 2005:an så kan man beställa årgång 2006, 2007 och 2008 via beställningssortimentet.

*******

2. Fuller’s Vintage Ale 2009 (nr 11533)

Den andra köprekommendationen är Fuller’s Vintage Ale 2009 (nr 11533), 59 kr för 50 cl. Även detta är ett grymt öl att lagra, det blir makalöst bra efter 4-5 år och utvecklas längre än så. På Ebay kan man köpa en 2004:a för 45 dollar.

3. Grebbestad Lunator (nr 11279)

Den tredje rekommendationen Grebbestad Lunator (nr 11279), 33 cl för 22,50 kr. Detta är lite av ett wild card, vissa årgångar har utvecklats väldigt bra och andra bara ok. Mailade med bryggmästaren Robert Bush för ett par dagar sedan, han hade då precis provat Lunator från 2000 som han menade var riktigt bra. Provade själv en fem år gammal Lunator och den var magisk.

Så, nu vet ni vad ni ska satsa på istället för pensionfonder, men skyll inte på mig om det går åt skogen…

Som jag skrivit om tidigare så har jag ett i-landsintresse som jag tänkte ha som stående inslag här på bloggen, nämligen att lagra öl. I somras när jag inventerade alla öl jag sparat senaste 15 åren insåg jag att jag hade över 700 öl i källaren jag lånar. Det kommer att bli ett tufft jobb att dricka upp dem, samtidigt måste ju någon göra det…

Vad händer egentligen med öl vid lagring?

En egentligen negativ effekt av lagring är oxidation – det syre som finns i ölet och i flaskan bryter ner ölet och skapar i många fall en unken och pappig doft, något som ibland brukar beskrivas som blöt kartong. Denna oxidationsdoft kan komma i de flesta öl men den är framförallt tydlig i ljus lager som blivit för gammal. En snabbvariant av lagring är att lägga in ett öl i ugnen i 70 grader, en timme räcker för att skapa en ganska otrevlig kartongkaraktär i en ljus lager.

På Matmolekyler under den eminenta sidan Taffel beskrivs denna process och här finns exemplet att vaniljglass kan smaka kartong. Denna smak blir extra tydlig med glass som kanske legat dåligt förpackad i frysen. Mjölk innehåller ett enzym som omvandlar vanillin till vanillinsyra. Vid denna omvandling skapas radikaler som påverkar fettsyror i mjölken, då bildas tydligen ämnet 2-nonenal, som ger en mindre trevlig kartongdoft och smak. 2-nonetal finns också i gurka, i svampen mjölkskivling och i, just det, lagrad öl!

Just odören 2-nonetal har också visat sig lukta gamla människor! Forskning inom dermatologi (hudforskning) har visat att odören 2-nonetal finns naturligt i vår hud men att det finns i högre doser hos gamla människor.

Nu är det inte så att jag är jag är så förtjust i lukten som finns i PRO’s lokaler. 2-nonetal får väl ses som den negativa effekten av öllagring. Alla öl utvecklar heller inte den här doften av gammal pensionär, vissa öl utvecklar istället trevliga smaker och dofter som exempelvis torkad frukt, jordighet, russin, plommon, madeira och andra vinösa toner.

En annan positiv effekt av lagring är att ölet tenderat att ”rundas av”, smakerna gifter sig och kan skapa ett mer harmonisk helhetsintryck. Maltkaraktären i ölet mjuknar och ändrar karaktär. Eventuell jäst som finns kvar äter sakta på restsocker och förändrar ölets karaktär ytterligare.

Vad gör ett öl lagringbart?

Nedan listar jag en del karaktärsdrag som gör öl mer lämpade för lagring. Detta är helt subjektivt och bygger inte på någon vetenskap utan mer på min och andras erfarenheter av lagrad öl och vad som krävs för att ett öl ska ha potential att bli bättre med ålder.

Det är förstås viktigt att säga att ett lagringsbart öl inte måste ha alla eller ens flera av dessa karaktärsdrag, det kan i en del fall räcka med något av följande:

• Högre alkoholstyrka – alkohol i sig förlänger ett öls hållbarhet, om man ska hitta någon gräns så tycker jag att det är sällsynt att öl under 6% brukar hålla särskilt väl för lagring.

• Ölet är bryggt på mörkare maltsorter – mörka maltsorter som ger karaktär av exempelvis frukt, choklad, kakor, knäck och rostade toner brukar utvecklas väl med ålder och de gifter sig väl med de toner som oxidering ger.

• Har en utpräglad malt-/restsötma – öl som har en restsötma kvar (dvs maltsocker som inte är utjäst) brukar utvecklas bättre än torrare och mer utjästa öl. Denna restsötma utvecklas ofta till komplexa toner av torkad frukt och russin. Extra positiv är denna restsötma om ölet också innehåller levande jäst.

• Levande jäst i flaskan – Jästen knaprar sakta på den restsötma som finns kvar vilket gör att ölet fortsätter att leva och utvecklas över tid. ”Önskade” bakterier kan också jobba med ölet under lagring.

• Överjäst – det finns undantag från detta, en del mörk lageröl kan exempelvis vara lämpade för lagring. Men generellt tycker jag att det är tydligt att den fruktighet och de jästtoner som finns i överjästa öl utvecklas bättre med lagring och ger mer komplexitet jämfört med underjästa öltyper.

I nästa inlägg kommer en listning om min syn på olika öltypers lagringsbarhet. Även detta område är förstås högst subjektivt men kanske intressant ändå.

Från källaren…

//Double Bastard

Andra inlägg om lagringsbart:

Del 1 finns här

Det har skrivits några hundra hyllmeter om hur man kombinerar mat & vin. Sällan hittar man något vettigt om hur man kombinerar mat & öl. Idén att välja ett öl till en finare maträtt upplevs av många som bisarrt okultiverat, trots att vi druckit öl till maten i Sverige i några hundra år och att vår matkultur har växt fram tillsammans med ölet.

När mattidningar skriver om mat- och dryckeskombinationer behandlas öl ofta som något efterblivet katten släpat in. Öl får ta hand om ”matresterna”, dvs det som vinet inte passar till. En klassiker: ”Ska ni äta sill så funkar sällan vin, då rekommenderar vi öl”. Tack för det spetsiga tipset.

Någon som kan mat och ölkombinationer är Garret Oliver , hans bok The Brewmaster’s Table är en klassiker inom området. Ett bra svenskt exempel är Michel Jamais som skrivit boken ”Michels Öl & Mat” på Grenadin Bokförlag.

Hittade nyligen en sajt som jag måste tipsa om: Great Brewers och deras Ölsommelier:

http://greatbrewers.com/beer-sommelier

Sidan är ganska smart uppbyggd, först väljer man huvudingrediens, sedan maträtt och vips så kommer tips på olika ölstilar som passar. Vill man sedan få förslag på ölmärken inom stilen så är det bara att klicka vidare.

Jag matade in lite olika huvudingredienser och maträtter och fick följande tips:

BÖNOR – BURRITOS: Amerikansk brown ale, Amerikansk Pale Ale, Altbier, Tysk rököl

FISK – ÅL: Tysk dunkel, Tysk veteöl, Tysk rököl

FISK – RÖKT FORELL: Tysk Bock-Rököl, Tysk Märzen-rököl, Tysk vete-rököl

FISK – KRABBA: Belgisk Saison, Belgisk veteöl, tyskt veteöl, Tjeckisk pilsner.

ÄGG – TIRAMISU: Oatmeal stout, Sweet stout, Fruktöl, Fruktlambic

FÅGEL – GÅSLEVER: Brittisk Barley Wine, Belgisk Strong ale, Tysk dubbelbock, Strong Scotch ale, Fruit lambic.

LAMM – GRILLAT LAMM: Amber lager, Wiener, Brown ale, Dry stout

Jag tycker de flesta tipsen känns bra och vettiga. OK, tjänsten är förstås inte helt perfekt  men helt klart intressant med bra tips om man vill ha hjälp med att hitta olika förslag på öl- och matkombinationer.

****************************

Som västkustbo kan man kompensera nackdelen med ett helvetiskt regnblåsigt höstvädret med fördelen att ha lätt tilllgång till Ocean Brewery och deras Oceanbryggeriet India Pale Ale på flaska i Nordstans Systembolag i Göteborg. En helt underbart bra Indian Pale Ale som jag verkligen kan rekommendera, oerhört välgjort med en intensiv men samtidigt balanserad beska. Hög hinkabilitet.

Baksidesetiketten är också skön, istället för att berätta om bakgrunden till India Pale, som många andra gör, så konstaterar Ocean ”…idag är variationen stor och en IPA är lika konfunderande som fotbollens diamantformation…” .

Tillsammans med Oppigårds Indian Tribute så håller jag Oceanbryygeriets IPA som Sveriges just nu bästa India Pale Ale. Bor man utanför Göteborg kan man beställa det via beställningssortimentet, artikelnummer 89852. En låda (20 st) för 594 kronor.

Väl värd sina pengar. Och till skillnad från den tragiskt dåliga diamantformation som uppvisades i lördags så är den här formationen enbart vacker.

/DB

Vad trenden handlar om är att man använder olika varianter av vildjäst, brettanomyces och bakterier för att ge ölen en ovanlig karaktär av allt från ladugård, hästfilt, jord, läder till en toksyrlig karaktär eller något annat som vanligtvis ses som felsmaker när karaktären inte är planerad.

I bryggarvärlden (med några få undantag) har vilda jäststammar och bakterier varit skräcken med stort S. Om man oplanerat får in oönskade ”busar” i ett bryggeri kan det förstöra all ölproduktion under lång tid.

Att använda viljäst eller bakterier är förstås inget nytt. I Belgien har man länge jobbat med detta i nischade öltyper som exempelvis lambic/gueuze och oud bruin.

Varför då kalla det en trend? Jo, fler och fler innovativa amerikanska bryggerier jobbar ”systematiskt” med vildjäst och brettanomyces. Victory Brewing Company, Lost Abbey, Ommegang Brewery och Russian River Brewing Company är några exempel på bryggerier som experimenterar med detta.

Just Russian River och bryggmästaren Vinnie Cilurzo (se bild) brukar beskrivas som ledande i USA inom området. Läste nyligen ett par intervjuer med honom där han berättade om riskerna med att använda vildjäst:”It’s like a dog: It’ll bite you if you show you’re afraid of it. You have to understand the science and art of it”…”it is the anti-Christ to many because it’s tough to control, but we are very careful with it”.

Någon lär ha sagt att ”sour is the new hoppy” angående den här trenden. Hm, att surt skulle vara det nya humliga är kanske att ta i, men helt klart är det ett område som det experimeneras inom och som säkert kommer att växa.

Nu senast vann Victory Brewing brons på Stockholm Beer med sin Wild Devil, ett riktigt intressant öl som helt och hållet har jäst med brettanomyces.

Jag kan ha fel men jag tror inte att något svenskt bryggeri medvetet har börjat jobba med vildjäst eller brettanomyces ännu? (jag syftar inte på fatlagring enbart).

Kom igen nu, våga släpp in antikrist i era bryggerier!

Frågan är vilket svenskt bryggeri som blir först, vad tror ni?

//DB

En ansvarig på Carlsbergs House of Beer utvecklar: ”Budweiser är ett missförstått varumärke i Sverige. De flesta tänker på Monty Python-gängets liknelse mellan sex i en kanot och amerikanskt öl, fucking close to water”…men enligt samma person är Budweiser ”i själva verket ett kvalitetsöl, med en noggrann och komplicerad framställningsprocess”. Annonsen sägs vara riktad till öl-nördar, med fakta om ölets ursprung och tillverkningsprocess.

Jag är faktiskt förvånad över hur man kan göra en så förvirrande analys av Budweisers status i Sverige.

Vill börja med att säga att det här inlägget inte är någon attack på Budweiser som öl. Jag dricker visserligen inte Budweiser själv av anledningen att det finns intressantare lageröl och att jag sällan klipper mitt gräs. Det är en amerikansk lager som är oerhört lättdrucken, till och med lättare än den internationella lagern – och det är precis så som öltypen ska bara. Inom sin kategori är Budweiser ett typriktigt och alldeles säkert välgjort öl. Faktum är att det svårt att brygga ett så rent och intetsägande öl, på den punken har Carlsberg rätt.

Men Carlsberg gör ändå en tankevurpa när de tror att konsumenter kommer att likställa kvalitet med en ”noggrann och komplicerad framställningsprocess” och att detta får folk att dricka ölet. De som inte dricker Budweiser tycker förmodligen att det är ett ganska smalöst öl. Och en noggrann och komplicerad framställningsprocess spelar liksom ingen roll om ölet inte smakar något. Och att man i strategin vill vända sig till ölnördar känns ju som synnerligen bortkastade medieinvesteringar.

Däremot tror jag att många dricker Budweiser just för att det ÄR lättdrucket och/eller för att man tycker det är ett coolt amerikanskt varumärke som de kan identifiera sig med. Och det är ju sådan kommunikation som Budweiser ska syssla med! Bud har ju historiskt haft en av världens bästa reklamfilmer som bara bygger på identifikation och känsla – se exempel nedan. Notera att det inte förkommer någon som helst produktinformation i filmen. Och det är helt rätt. Man ska nog inte kommunciera ölets karaktär om det inte har någon.

Artikeln avslutas med att Carlsberg säger att de sällan gör lokalanpassad reklam för sina internationella ölmärken. Och att de istället lägger fokus på att lära svensk barpersonal att servera öl på rätt sätt. Bra. Känns som ett område Carlsberg borde satsa än mer på…

//DB

Källa:

Dagens Media

För att inte bryta mot veckolöftet har jag satt upp en morot och en piska. Ni läsare är förstås morötterna. Men skulle jag bryta mot veckolöftet så har jag lovat mig att det första ölet jag måste beställa när jag går på krogen (under en vecka utan inlägg) blir en Falcon Export eller motsvarande Kinakrogslager, det blir piskan.

Detta borde hålla bloggen igång.

Måste också erkänna att jag också blev peppad av bloggaren Öl i Stockholm som jag träffade på Stockholm Beer Festival häromdagen. Han liknade hemlighetsmakeriet kring den här bloggen och vem som ligger bakom den, med 70-talets sminkade Kiss. En sådan jämförelse är det finaste smicker i min värld. Och jag är mer än gärna ölets Ace Frehley. Så, dear earthlings, it’s great to be back!

Stockholm Beer and Whisky Festival

Det var skönt att vara tillbaka även här. Det är en bra mässa som håller hög internationell klass, inget snack om saken. Om man ska hitta några övergripande trender så är det väl att USA håller i sig och får en än mer framskjuten plats bland många importörer. Ek- och whiskyfatlagrad öl finns det allt fler exempel på, även om jag själv tycker att mycket av det är mer intressant än lyckat. Humlefokuset håller i sig med IPA, dubbel IPA och single hop varianter. Imperial Stouts fanns det en hel del av. Lite mer danskt än tidigare år var det också. Fick även en liten liten känsla av att Belgien sakteligen ökar i status hos svenska importörer igen, vilket skulle vara kul.

Nynäshamn hade sin underbara brittinspirerade Bötet Barley Wine på fat, här kunde man jämföra både årgång 2007 och 2008. 2007 var bättre då den hade en bättre balans mellan restsötma och alkohol. Ett tips om ni ska på mässan – köp en bricka ost och ett glas Bötet från 2007. Ställ er så långt från coverbandsscenen som möjligt och njut av kombinationen barley wine och ost. Redan där har ni fått valuta för entrén.

Wicked Wine hade flera spännande grejer, Thomas Hardys 2008 på cask var vacker, Sierra Nevada Unrivaled Dark Rye Ale var dock inget att hetsa upp sig över trots världspremiären. Från Brill & Co testade jag bra grejer från Hoppin’ Frog samt en mer rolig än bra Creme Brûlée Imperial Stout från Souther Tier .

Oppigårds var bra som alltid och är tillsammans med Nynäshamn landets bästa bryggeri om ni frågar mig. De hade en fantastisk bra Oppigårds 7th Anniversary Ale som var så färsk, humlefrisk och njutbar att det helt klart var en av höjdpunkterna för kvällen. Även detta var en single hop ale med enbart Amarillo-humle.

Monks Café hade en imponerande stor monter med en massa öl, ändå får man en känsla av ”så mycket öl, så lite kunskap”. Ville man ha mer kunskap var det bara att vända sig om mot Galateas monter som lyckats rekrytera Jessica Heidrich, en av Sveriges mest ölkunniga personer, som ska jobba med konceptutveckling inom öl. Där får vi nog se spännande saker framöver. Lakefront Brewery IPA var för övrigt en lyckad import från Galatea som vi förhoppningsvis får se på bolaget.

Var hos Två Bryggare/Ystads monter och där var allt som vanligt…  Jag frågade om majsölet Kenth men det verkade inte aktuellt att brygga för tillfället. Där ser man, allt är inte djävulskap här i världen. Nu finns ölet Kenth bara i mina allra mörkaste mardrömmar.  Och jag hoppas fortfarande att idén med Kenth bara var ett skämt efter en snefylla på Ystads personalfest.

Mest tid spenderade jag framför Oliver Twist/House of Ale. Det är helt galet vilka bra grejer som Jörgen på Oliver Twist lyckas ta in från USA. Jag har letat efter Alaskan Smoked Porter från den dagen jag läste om ölet för 16 år sedan. Ölet lanserades redan 1988 i USA och var troligen det första moderna rökölet i staterna och det har fått väldigt många efterföljare. Det var bara att konstatera att jag inte väntat i onödan, det är ett lysande öl, subtil och ren med en naturlig träig rökighet. Det fanns flera bra saker från Anderson Valley Brewing Co och från ett av mina favoritbryggerier – North Coast Brewing Co. Annat bra kunde man hitta från 21st Amendment Brewery, Odell’s Brewing Co och Rogue. A Little Sumpin’ Sumpin’ Ale från Lagunitas Brewing är helt klart värd att testa. En annan spännande brygd var amerikanska Wild Devil från Victory , ett öl jäst med vildjäst vilket får sägas vara ovanligt utanför Bryssel och Ystad.

/DB

PS. Extra tack till Dempa, Weine och Fredrik som jag hakade på under mässan, ni har osunt bra koll på nya grejer. DS

PS2. Grillsäsongen förlängdes några veckor i och med att jag hittade The Burning Trinity of Bastard Hot Sauces. DS2

Ölbloggarträff

I lördags var det ölbloggarträff i Göteborg. Totalt 15 personer från Göteborg, Stockholm, Malmö och Karlstad träffades för ölprovning och social samvaro. Ett riktigt roligt initativ. Och vilken provning det blev!

Min personliga favorit var tveklöst Wee Heavy från amerikanska AleSmith. En sanslöst bra tolkning av en klassisk skotsk öltyp, en djup och komplex maltighet som var exemplarisk, det görs inte ens så här skotsk öl i Skottland… Three Floyds Dark Lord var också oerhört häftig, ett mytomspunnet öl som jag inte fått chans att prova förrän nu.

Kvällens bottennapp tycker jag att Amager Rated XX 2009 stod för. Danskt och osofistikerat. 20 humlesorter har använts och jag frågar mig varför? På etiketten skrävlar man om att det är så beskt att det inte ens går att beräkna ölets BU. Wow. Bling-bling-öl när det är som sämst.

Nedan ser ni medelvärdet (skala 1-10) för de öl som var med i startfältet. Utöver dessa öl kom det in bonusöl som AleSmith Decadence 2005, Samuel Adams Triple Bock, Struise Pannepot Reserva, Dogfish Head Raison D Extra. Galna öl, kvällen tog aldrig slut. 

En väldigt trevlig och vänskaplig kväll, följande citat beskrev stämningen rätt bra: ”vi borde köra lite marmeladkok ihop någon gång”. Jag är på.

RESULTAT (ALLA DELTAGARES BETYG)

• Three Floyds Dark Lord 2007 - 9,1
• Westvleteren 12 - 8,6
• Lost Abbey Serpents Stout - 8,6
• Cantillon Blåbär - 8,3
• AleSmith Wee Heavy - 8,2
• Three Floyds Dreadnaught - 8,1
• Fantome Saison - 7,9
• Struise Black Albert - 7,9
• Bush De Nuits - 7,2
• Mikkels Monster - 7,1
• Avery Mephistopheles Stout - 6,9
• Sidenapa - 6,8
• Amager IPA - 6,0
• Amager Rated XX 2009 - 5,9
• Avery Samaels Oak Aged - 5,6
• Avery The Beast Grand Cru - 5,4 

Jag är lite avundsjuk på att man i vinvärlden kan prata om druvor som personligheter med speciella karaktärsdrag. Det där tugget finns inte riktigt om ingredienser i ölvärlden. Visst man kan gilla en öltyp eller ett ölland men det är sällan man hör någon säga ”åh, jag är så inne i en pale chocolate malt period just nu” eller ”ingen jäst ger ett sådant djup som Northwest ale jäst ger”.

Inom öl hör man sällan en motsvarighet till den utläggningen som Miles har i den underbara vinfilmen Sideways när han förklarar för Maya varför han är så inne på Pinot Noir:

It’s a hard grape to grow…it’s thin-skinned, temperamental, ripens early…it’s not a survivor like cabernet, which can just grow anywhere and thrive even when it’s neglected. No, pinot needs constant care and attention…and, in fact, it can only grow in these really specific, little tucked-away corners of the world. And only the most patient and nurturing of growers can do it, really. Only somebody who really takes the time to understand pinot’s potential can then coax it into its fullest expression.”

Men det intressanta är att det kanske är på väg åt det hållet även inom öl, att man diskuterar specifika ölingrediensers karaktär i detalj. Visst, inbitna hembryggare gör redan detta, men jag tänker på övriga ölnördar. Ett exempel på detta inom öl är utvecklingen inom vad som brukar kallas Single Hop Beers. Det vill säga att man i bryggningen endast använder en humlesort med syfte att lyfta fram just denna humlesorts karaktär.

Det vanliga inom ölbryggning är annars att man blandar olika humlesorter i ett och samma öl, någon humlesort lämpar sig för beska, en annan för smak och en tredje för arom. Resultatet kan bli fantastiskt men det är samtidigt svårt att identifiera en specifik humlekaraktär.

Ett riktigt bra session-öl som lanserades på Systembolaget i april är just en Single Hop Beer från Oppigårds. Single Hop Ale (artikelnr 1475), ett perfekt öl att slappna av bredvid gräsklipparen i sommar. Ölet innehåller enbart humlesorten Styrian Golding från Slovenien.

Och vi har sett fler bryggerier som satsat på single hop beers. Boundary Bay Brewery har lanserat 14 (!) olika öl i sin Single Hop Serie. Shipyard Brewing har gjort succe med sin IPA, Mikkeller har gjort flera Single Hop Ales den senaste tiden och många andra bryggerier har följt efter.

 Det här med Single Hop Beers är egentligen inget nytt men det känns som det blivit lite hetare det senaste året och det är en naturlig utveckling som vi säkert bara sett början på. Detta märks inom andra områden, man kan exempelvis inte läsa en intervju med en kock som inte passionerat pratar om ”rena smaker” där man känner vad varje ingrediens faktiskt smakar.

Nedan lite exempel på Single Hop Beers, köp och testa om ni vill lära er mer om en specifik humlekaraktär:

Anchor Brewing Company – Liberty Ale

Sägs vara världens första single hop ale inom den nya mikrorörelsen. Ölet kom 1975 och innehåller enbart humlesorten Cascade. En extremt populär aromhumle från USA som spridit sig som en löpeld över världen. Karaktären på Cascade brukar beskrivas som citrusaktig, blommig och frisk.

Shipyard Brewing – Fuggles IPA

Innehåller enbart Fuggles som är en klassisk brittisk humlesort som oftast används som aromhumle. Klassisk i brittiska ales men även stout och porter. Jordig och snusig.

Fullers 1845

Består av 100% Kent Goldings. Kallas även Golding eller East Kent Golding beroende på odlingsplats. En riktigt nobel och klassisk brittisk humlesort som är självklar i brittiska ales. Mjuk, blommig och lite söt.

Mikkeller Single Hop IPA Series

Mikkeller har gjort Single Hop Beers med humlesorterna Warrior, Cascade, Simcoe och spännande Nelson Sauvin som ger en fruktig arom som ibland liknas vid vid krusbär eller druvan sauvignon blanc.

Så, köp lite single hop beers och lär er allt om Fuggles, Cascade och Kent Golding. Ta reda på om du en Fuggles-man eller en Simcoe-girl. Eller varför inte stöta på någon (som Miles gjorde i Sideways) genom att förbereda ett tal om att du är lika känslig och nobel som Saazhumlen, men skyll inte på mig om det inte funkar.

//DB

Igår var jag inne på Systembolaget för att inhandla de mest intressanta aprilnyheterna: Ekholmen Ekologisk Ale, Fuller’s Golden Pride, Fuller’s India Pale Ale och Oppigårds Single Hop Ale.

Sen ser jag ytterligare en nyhet – Wells Banana Bread Beer från Wells & Young’s Brewing Company. Ett bananöl!? Hur gick nu det här till funderade jag och såg ett Systembolagsmöte framför mig.

-Vad ska vi lansera i vår då?

-Hmmm, vi har lanserat en massa grejer för ölnördarna, det känns som dom har fått sitt på ett tag

-Du har rätt

-Det var ett bra tag sedan vi lanserade ett buskis-öl, vi är lite dåliga på det segmentet.

-Ja faktiskt, har inte sett något riktigt bra buskis-öl sedan Åbro Gorilla lanserades

-För jävla synd det där, att Gorilla-ölet försvann

-Verkligen

-Vad finns det mer för buskis-grejer?

-Banan-öl var ett tag sedan man såg! (han stäcker på sig stolt och självsäkert)

-Helt rätt, banan-öl ska det bli

Bananöl borde vara förbjudet, det finns alldeles för många exempel som stöder det påståendet. Man brukar väl säga att förekomsten av korruption i ett land säger något om hur landet mår. På samma sätt kan man definitivt säga att förekomsten av bananöl på ett bryggeri säger något om hur bryggeriet mår. När ett bryggeri börjar göra bananöl är det definitivt hejdå, finito, vi har gett upp. Och eftersom det är Wells & Young’s Brewing Company som står bakom bananölet är det tragiskt nog dags att säga godnatt till dessa två klassiska bryggerier som nyligen gick samman.

Och om jag inte minns fel så handlar artikel 5 i FN:s mänskliga rättigheter om bananöl: ”Ingen får utsättas för bananöl eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.

Sen mjuknar jag något där på bolaget, det kanske är så att vi behöver ett banan-öl i dessa bistra tider. Bananer är glada, söta, har mjuka former och är lite exotiska. Så måste det vara tänker jag och plockar ner ett banan-öl i korgen. Ut från butiken nynnar jag på Jackie Deshannons vackra ”What The World Need Now Is Love” – ”Lord we don’t need another mountain, there are mountains and hillsides enough to climb, what the world needs now is banana beer, sweet banana beer, it’s the only thing that there’s just too little of”

Väl ute i bilen inser jag grejen. Det är 1:a april idag! Och det är aprilsläppet, det är klart att de lanserar ett bananöl idag! Systembolaget kör ett practical joke. Det är helt ok tycker jag, staten måste väl också få skoja. Och med tanke på alla suveräna lanseringar det senaste året måste Systembolaget få toka till det lite med ett bananöl. 

Hur det smakade? Bisarrt dåligt förstås. Nästan lika illa som Innis & Gunn, det var svårt att svälja. Men det finns säkert några själar därute som gillar banan-öl och vem är jag att negligera deras banankänslor? Varför inte starta en Facebook-grupp; ”Vi som gillar banan-öl”. Gruppen kanske får 4 medlemmar. Kanske en medlem mer än gruppen ”Vi som på allvar gillar Innis & Gunn och inte bara tycker det är en whiskygimmick”.

Over and out.

/Banarne

Påskölslanseringen har historiskt inte varit något att hetsa upp sig över. Inte sällan har det känts som ett sätt för storbryggerierna att få ut julöls-leftovers eller att bara göra något julölsliknande när plats har erbjudits på Systembolagets hylla. Men det känns som om småbryggerierna (igen) engagerar sig och försöker göra något åt denna ganska slumrande ölhändelse. 

I år finns det flera bra Påsköl, jag gillar både Oppigårds, Pumpvikens och Nils Oscar Kalaspåsköl.

Men mest spännade och intressant är Påsk Alt Bier. Ett öl bryggt av den duktiga bryggare Stefan Gustavsson på uppdrag av Wicked Wine som har hyrt in sig på Sigtuna Brygghus.

Förutom att ölet är väldigt gott är det intressant av flera anledningar. Dels är det en Alt-Bier, en öltyp som bara ett fåtal bryggerier i Sverige har försökt sig på (Zeunerts och Sigtuna). Altbier är en tysk ale som jäser kallare än vad som är brukligt för en ale, det ska också lagras kallt. Resultatet blir en öl som både har fruktighet från alejästen men även en ren smakprofil från den kallare jäsemperaturen och lagringen. Påsk Alt Bier är en starkare version av Sticke Alt, en sk Doppel Sticke. Läs mer om Sticke Alt  här. 

Men inte nog med det, det kanske mest intressanta är att ölet är gjort med en bryggteknik som kallas hop-bursting. Vad jag vet har bara Närke (?) gjort detta tidigare i Sverige. Tekniken kommer från humlegalningar i USA och går ut på att en jäkla massa humle läggs i slutet av koket.

Detta skiljer sig från traditionell bryggning då man tillsätter humle vid vissa bestämda tillfällen under koket. Bitterhumlen kokar ca 60-90 minuter och ger den bittra beskan som känns långt bak på tungan, smakhumlen kokar i ca 10-30 minuter och ger just humlesmak. Aromhumlen läggs i de sista minuterna och ger arom och humledoft till ölet. Principen är att ju längre tid man kokar humle, desto mer bidrar det till bitterhet och mindre till humlesmak och humlearom.

I Påsk Alt Bier har Stefan istället  använt sig av tekniken hop-bursting och bara ökat humlegivorna ju närmare kokets slutpunkt han kommit. Majoriteten av humlemängden har slängts i slutet av koket.

Detta ger ett öl som har en massa humlesmak och humlearom utan att få den kärvhet som bitterhumle ofta ger. Påsk Alt Bier har en ren och mjuk maltkaraktär som grund, men på detta ligger en fantastisk vacker humlekaraktär som är tydlig men samtidigt sammansatt, rund och balanserad.

Ska ni köpa ett påsköl i år så vet ni var ni ska putta stålarna.

Påsk Alt Bier, artikelnummer: 1394, alkoholhalt: 7,5%, 500 ml

När man dömer öl på det här sättet gäller det att koppla bort så mycket subjektivitet som möjligt. Istället ska man ta fram det bästa ölet vad gäller typriktighet och öl som inte har några felsmaker. Det kanske låter fyrkantigt och tråkigt, men tvärtom. Det är oerhört givande att prova öl på det här sättet och man kommer bortom det vanliga ”gott” eller ”äckligt” vilket kan vara lärorikt.

Så om ni vill prova öl på ett nytt sätt eller bara lära er mer om olika öltyper: ladda ner typdefinitionerna som finns  här. Ladda också ner domarprotokollet som finns här. Köp in några öl från en valfri kategori och bjud in dina ölprovarkompisar på en ny typ av provning. Låt alla få ett ex av typdefinitionen för kategorin ni ska prova, prova sedan ölet blint och bedöm ölet efter hur väl det passar typdefinitionen. Är Guinness den mest typriktiga dry stouten? Är Carnegie Porter en typisk porter enligt vad teorin säger att en porter ska smaka?

Intrycket av helgens provande var att det finns sjukt duktiga hembryggare i Sverige. Flera öl var bättre än motsvarande öltyper som finns att hitta på Systembolaget. Med tanke på att de flesta av Sveriges nuvarande småbryggerier har hembryggare bakom sig så bådar det gott inför framtiden…

Nästa helg avgörs SM i hembryggning, gå dit om ni har möjlighet och prova några av Sveriges bästa öl. Info nedan (från SHBF.se)

4 april – SM 2009 i Stockholm

Välkommen till  en av årets roligaste händelser – SM i hembryggd öl! Upplev vad Sveriges duktiga hembryggare har skapat genom att prova deras alster. Botanisera bland lageröl, välhumlade amerikanska ale, mörka stout och sötsura belgiska öl. Lägg sedan en röst på dina favoriter och hoppas på att just din favoritbryggare går hem med en utmärkelse.

Lokal: Gamla Tryckeriet, Gustavlundsvägen 149b, Alvik, Bromma.

Kostnad: 180 kronor för medlemmar i SHBF, 250 kronor för icke medlemmar. Ett trevligt SM-glas ingår. Avgiften täcker föreningens kostnad för evenemanget och ersätter inte bryggarna. Bryggarna avgör själva vilka de vill bjuda på öl. En bryggare (medlem) per brygd som tävlar i folkets val går in gratis.

Komma dit: Tunnelbanans gröna linje till Alvik eller tvärbanan till Alvik, sedan omkring 200 meters promenad. Se hitta.se.

Tid: Lördag 4 april, 12.00 insläpp, 18.00 tävlingen avslutas

Öl är i nästan samtliga fall en färskvara som bara blir sämre från den dag det lämnar bryggeriet. Men det finns undantag, det finns öl som utvecklas på ett positivt sätt när de blir äldre. Och även om de inte blir bättre med åren så kan en del öl ändra karaktär på ett intressant sätt.

Jag har ett i-landsintresse som jag tänkte ha som stående inslag här på bloggen, nämligen att lagra öl. Jag är medveten om att detta intresse är introvert, ohyggligt smalt och lite lätt bisarrt. Det är också väldigt gubbigt att spara på saker. Men det är kul. Idag ligger några hundra öl och väntar i en källare som jag lånar. Tänkte dela med mig om ölens lagringsbarhet, en bedömning som förstås är högst subjektiv men kanske intressant ändå.

Blev intresserad av lagrad öl när jag första gången besökte puben Kulminator i Antwerpen för 12 år sedan. Kulminator brukar räknas som världens bästa ölställe om man vill prova just lagrad öl. Där har jag druckit 20-årig Chimay Blå och 15-årig Thomas Hardys som varit helt underbart bra.

Det är ett häftigt men märkligt ställe. Det är rätt obskyrt men samtidigt genuint, direkt när man kommer in förstår man att här råder ölkaos. Stället platsar inte direkt i någon inredningstidning och ägaren Dirk Van Dyck (se bild) har inte gått någon charmkurs, faktum är att han kan vara riktigt otrevlig när han inte är på humör. Men oftast är han bara tyst, sur och lite märklig.

Många gäster har bevittnat hur han grimaserat och ondgjort sig över ölintresserade amerikaner som kommer dit och köper upp alla hans gamla rariteter. På något sätt verkar han tycka att de inte är ”worthy” att köpa hans öl. Vissa får helt enkelt inte handla av honom, han svarar bara att ölet de beställer är slut.

För att förstärka den lite märkliga stämningen hade han förr  alltid sin skabbiga schäfer inne på puben. Jag gillar hundar men fick svåra Cujo-associationer av den hunden. Nu när Cujo är i himlen (?) har jag förstått att hans katter springer runt bland gästerna. Bakom baren och längs hela lokalen och ner i källaren ligger hjärtat – flera temperaturkontrollerade rum där över 600+ olika öl huserar. 

På Kulminator jobbar också Dirks fru, Leen. Leen verkar vara lite hunsad av Dirk och hon får bara hämta och servera viss typ av öl. När det kommer till rariteter och riktigt gammal öl, då hänvisar hon till Dirk som får bestämma om gästen är worthy.

En gång när jag beställde en riktigt gammal Chimay av Leen, svarade hon att hon inte fick servera den, hon var tvungen att fråga Dirk. Problemet var att Dirk var på ett ärende som skulle ta 45 minuter. Jag satt snällt och väntade. När Dirk kom tillbaka frågade Leen honom om den Chimay jag beställt. Han detaljgranskade mig, grymtade något och gick sedan och hämtade ölen. Jag var tydligen ok i Dirks värld, kanske något man ska vara orolig över?

Beställer man någon gammal raritet försvinner han långt in i ölrummen, ner i någon källare. Man får en känsla av att Dirks källare får källaren i När Lammen Tystnar att framstå som en svit på Grand Hyatt i jämförelse. Men vi lär aldrig få veta, inte om inte ens hans fru får gå dit. Väldigt Belgiskt på nå vis. Konstigt. Men intressant.

Veckans resetips: Kulminator, Vleminckveld 32, Antwerpen, Belgien. Mån 20:15 – 24, Tis-fre 12-24, Lör 17-24, sön stängt

Stalltips: om ni vill vara ”worthy”, beställ en Bush Noël som förstaöl. Det är Dirks favoritöl, då har ni fattat grejen i hans ögon och kvällen är öppen…

Bild på Thomas Hardys : från http://www.oddtaste.com/

Bild på Kulminatorskylt: från Antwerp Pub Guide  http://www.xs4all.nl/~patto1ro/antwpubs.htm

Bild på Dirk: Från Herald Tribune: http://www.iht.com/articles/2006/12/12/opinion/trlambic.php

Nästa ”Lagringsbart”: Vilka ölstilar kan man lagra?

Svenska Ölfrämjandet hade årsmöte i Lund i helgen. Som ny ordförande valdes Rick Gordon Lindqvist. Ett mycket bra val skulle jag säga. Rick är driven och har massa bra idéer om hur föreningen ska utvecklas.

Medan det finns starka och aktiva lokala avdelningar (Göteborg exempelvis) som har välbesökta och uppskattade månadsmöten så har föreningens styrelse varit alltför passiv i många år, förändringsbenägenheten har varit låg och gubbigheten hög. Detta har bidragit till att medlemsantalet har varit ganska stillastående, detta i tider då ölintresset i landet har ökat. 

Men jag är säker på att det är förändring på gång. Kör hårt Rick!

Dagens fråga: är du medlem i Svenska Ölfrämjandet?

Take Our Poll

Det här inlägget handlar om hur Carlsberg fullständigt ignorerar vad som en gång var (och kanske fortfarande är) ett av världens mest ansedda ölvarumärken, ett varumärke som Carlsberg dessutom själva äger. Denna ignorans är ganska intressant och anmärkningsvärd i tider då varumärkens betydelse inte kan överskattas. Jag pratar förstås om Carnegie Porter. 

Carnegie Porter är säkert fortfarande det mest kända svenska ölmärket i ölkretsar utanför Sverige. I alla internationella ölböcker av dignitet (Jackson, Protz, mfl) så kan man läsa om Carnegie. Det lyfts alltid upp som ett klassiskt öl. Och med rätta. Det är dessutom Sveriges äldsta registrerade varumärke som ännu är i bruk. Bara en sån grej.

Man kan fortfarande köpa Carnegie på ölställen runt om i världen (trots att Carlsberg inte har någon formell export vad jag vet), jag såg senast en svindyr och lagrad Carnegie i New York. Den såg vacker och stolt ut där på hyllan.

På vilket sätt har ägarna struntat i varumärket?

Passivitet. Ja, främst genom att inte göra ett dyft med varumärket. Inga aktiviteter alls. Ur det perspektivet är det anmärkningsvärt att det fortfarande finns kvar.

Slutlagrat. För ett antal år sedan lagrade dåvarande Pripps ölet ett år innan det släpptes. Men detta slutade Pripps med då det blev för dyrt. Kanske inte så konstigt egentligen, men i alla fall en markering att man inte var beredd att investera i Carnegie. Lagringsbarheten är trots allt ett av Carnegie Porters unika argument. Ölet kräver lagring, när det är färskt är det inget man direkt kan vara tokstolt över. Färsk Carnegie är rent ut av överskattad vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Standard-flaskan. Den kanske tydligaste markeringen var när man övergav de fantastiskt vackra och profilerande 25 cl-flaskorna, kanske Sveriges snyggaste ölflaska någonsin (se bild till vänster). Även detta blev för dyrt och istället lades ölet på de monstruöst fula svenska standardflaskorna (50 cl). Premiuminnehåll i en lågbudgetförpackning. Som att klä James Bond i Dressmankostym. Kanske ingen katastrof men definitivt en nedprioritering, igen.

Även smakmässigt tycker jag att Carnegie har tappat en hel del de senaste åren, senast flyttades produktionen till Falkenberg och personligen tycker jag inte lölet mått särskilt bra av det.

Men mest anmärkningsvärt är väl ändå passiviteten och ointresset för ett klassiskt varumärke. Att Carlsberg inte har sett potentialen i Carnegie är faktiskt högst egendomligt.

Allt talar för att det går att göra fantastiska saker med Carnegie – ett ökat konsumentintresse för autentiska produkter med genuin historik parat med ett ökat ölintresse gör möjligheterna oändliga.

Trots att Carlsberg länge behandlat Carnegie som den efterblivne kusinen från landet så har varumärket fortfarande ett högt anseende. Men frågan är hur länge till? Gör man inget med det riskerar den bli ännu ett svenskt klassiskt varumärke som många älskar men som ingen köper. Tänk er smällen om det skulle åka ut ur Systembolagets sortiment? Risken finns att Carlsberg då inte skulle orka bry sig längre.

Carlsbergs svar på kritiken mot deras passivitet skulle förstås vara att Carnegie är en nischprodukt som säljer väldigt små volymer. Absolut rätt. Jobbar man inte med ett varumärke så säljer det inte. Och ett premiumvarumärke ska kanske heller inte sälja stora volymer. Carnegie är ett imagebyggande varumärke och det är just detta man missat när man lagt det på samma svenne-banan-butelj som Falcon, Karhu och annat.

Gratis utvecklingsidéer

Tänk vad som skulle kunna hända med Carnegie om dess ägare var lite på alerten och vågade investera i varumärket. Nedan lite tankar, varsågoda de är gratis.

• En ny produktvariant: Carnegie Imperial Porter! Imperial-porters och imperial stout är hur hett som helst och många har gett sig på det. Men inte det varumärke där det kanske skulle vara mest naturligt.

• En ekfatslagrad Carnegie i specialutgåva! Också något som ligger i tiden och som de ölintresserade är beredda att betala bra för. Och varför inte lagra denna variant nere vid Klippan i Göteborg där allt en gång startade? Med salta stänk från havet. Varför inte några fat som får öka över halva jordklotet  på Ostindiafararen.

• Carnegie Coffe Porter eller Carnegie Chocolate Porter. Skulle passa Carnegie perfekt.

• Carnegie Vintage series. Tänk en box med 5 flaskor Carnegie från 5 olika år. En årgångsprovning som heter duga. In i beställningssortimentet med den!

Små volymer? Absolut. Varumärkesbyggande? I allra högsta grad.

Det bästa kanske vore om Carlsberg sålde varumärket till någon som brydde sig och som såg potentialen i det. Ska vi skramla?

En annan Systembolagsnyhet, förutom Sahtin, som kom häromdagen var Belgian Style Tripel Ale. Det är ”the gypsy brewer”, Mikkeller som är ifarten igen, denna gång har han åkt till USA och lekt med två av USA:s mest tongivande och innovativa craft brewers, Stone och AleSmith. Gemensamt har de gett sig på att göra en belgisk tripel i Stones bryggeri i Kalifornien.

Och de lyckas bra. Som tripel betraktat är den rent utav riktigt bra, förmodligen den bästa USA-gjorda tripel jag provat. Andra amerikanska tripeltolknigar har lidit av att man inte kunnat hålla igen med humlen eller att man inte använt jäststammar med tillräckligt mycket belgisk karaktär. Även denna tolkning har lite mer humle än brukligt, men det funkar bra.

Komplex och eldig doft med aprikos, kryddor och örter. Söt, mjukt maltig smak med mandel och värmande alkohol. Fina grejer.

Belgian Style Tripel Ale

Artikelnummer 11637

355 ml, 64.90 kr

Då jag har lite finskt blod (och kanske även lite Sahti) i ådrorna har öltypen intresserat mig extra mycket. På somrarna i Finland har jag gått in på Alko (finska Systembolaget) och beställt hem den Sahti som man kunnat få tag i (på bilden Finlandia Sahti). Efter någon vecka har det dykt upp en dunk eller flaska som ser hur östeuropeisk och tveksam ut som helst, innehållet har sett grumligt odefinierbart ut. Det har också smakat rätt tveksamt och ska jag vara ärlig så tycker jag inte det är särskilt gott. Men hur som helst så är det helt klart en intressant dryck och väl värd att prova.

Sahti har mycket gemensamt med Gotlandsdricka, inte minst kulturellt och historiskt, det är en gammal gårdsbrygd och varje gård hade sina egna recept. Även tillverkningsmässigt finns det likheter även om det finns lika många Sahti- och Gotlandsdrickerecept som det finns gårdar.

Det som kännetecknat Sahti är att den ofta görs på en viss andel råg. Råg är det sädesslag som är mest ovanlig i ölbryggning, det ger en ganska kraftig, nötig och kryddig smak. Sahti kryddas ofta med enbär och traditionellt har man också lakat mäsken genom enris vilket ytterligare bidrar till den unika smakprofilen. Just enris och enbär är ofta Sahtins ”krydda” och det ersätter helt eller delvis humle, Sahti saknar därför ofta humlekaraktär. Det jäses med alejäst eller med vanlig bakjäst om man vill vara riktigt traditionell. Just bakjästen bidrar till en jästig, estrig, fenolisk och medicinsk karaktär till ölet, inte sällan smakar det banan. Vidare är den ofta alkoholstark (8-10%) och ganska söt vilket i kombination ger en tydlig eldighet.

I nyheten som idag släpptes på Systembolaget har Nøgne Ø och Dugge använt råg, vete, humle, svensk malört, norsk enris, norsk ljunghonung och tre olika jäststammar från Belgien, Tyskland och England. På bilden ser ni Mikael Dugge samla in enris.

Deras tolkning är ganska olik den traditionella Sahtin. De har skapat en Sahti med mer ”vanlig” ölkaraktär och den tydliga honungen väcker även vissa mjödassociationer. Den har mer humlekaraktär, är mindre fenolisk och har också mindre smak av enris/enbär. Resultatet är helt klart en högre drinkabilitet än vad man finner i den finska Sahtin.

Inget fel att så mycket avviker från det finska ursprunget, Nøgne Ø och Dugges ambition har inte alls varit att göra en traditionell Sahti, de kallar sitt experiment för ”Sahti reinvented”. Helt klart spännande och väl värt att pröva. Stort plus att ge lite cred till denna glömda öltyp.

Nøgne Ø Sahti, artikelnummer  11624, 11,0 %, 63 kr, 500 ml.