Double Bastard Beer Blog


Ey’ bro
september 27, 2008, 12:09 e m
Filed under: Uncategorized

Ett av sveriges mer tongivande bryggerier vad gäller menlöshet och ängslighet, Åbro, brukar profilera sig med den här typen annonser som visas till vänster.

Det finns många ölsorter, men bara ett original”.

Fantastiskt roligt. Den stora frågan är om reklambyrån själva skrattade åt idén eller om det fanns någon påhejande produktchef på sveriges mest menlösa bryggeri som på allvar tyckte att det finns en poäng i budskapet. Den här typen av text använder man när man absolut inte har något att säga. Trovärdigt? Nej. Kreativt? Inte alls.

Åbro har problem med sitt egna varumärke, det ekar tomt utan innebörd. Det var ett bra tag sedan Åbro, trots sin storlek, hade någon produkt med sitt egna varumärke på Systembolagets topplista. Trots att Åbro är den tredje största leverantören av öl till Systembolaget var det senast i januari 2005 som deras egna varumärke ens var i närheten av tio-i-topp (på en tolfteplats). Det som sålt på bolaget är istället bryggeriets konceptöl som inte bär Åbros varumärke – lågprislager som Femkommatvåan, Kung och Svensk Starköl. Öl som lika gärna kunde tillverkats billigt i något öststatsland utan att någon konsument hade brytt sig. Inte några intressanta initiativ har tagits överhuvudtaget. Positioneringen av varumärket är milt uttryckt otydlig.

Det skulle vara roligt att vara en fluga på väggen när Åbros marknadsavdelning har möte. Lyssna när marknadschefen harklar sig och frågar sina produktchefer vad Åbro ska lansera härnäst, vad händer på marknaden? något nytt? några trender? Djupa veck i tänkande pannor, nervöst bläddrande i Systembolagets senaste försäljningsstatistik, någon säger ”Sofiero Original går bra” , det går några minuter, någon bryter tystnaden, ”eh, vad tror ni om en ljus lågprislager med medelstor beska”? Alla pustar ut. Skönt att inte behöva tänka i nya banor. Bra summerar marknadschefen, kan någon briefa upp byrån att vi vill ha ett konceptöl med roligt namn.

”Det finns många ölsorter, men bara ett bryggeri som snart släpper sin 67:e ljusa lager med medelstor beska på ett Systembolag nära dig”

Åbros bästa reklam däremot har de inte ens beställt eller betalt en spänn för. När mikrofonpoeten från Detroit, Eminem och hans rappare Proof, är på Sverigebesök hittar de ett hiphop-öl! Nämligen en Åbro som i deras värld blir Ey’ Bro. De gör snabbt en egen reklamfilm. Fantastiskt roligt. Bra reklam som inte är traditionell reklam.

Ey’ Bro, you can buy it at your local ghetto store in the hood



World domination från Hedemora
september 26, 2008, 8:41 e m
Filed under: Double Bastard rekommenderar!

Följ min blogg med bloggkoll

Idag bevisade Oppigårds tydligt att de är Sveriges just nu bästa bryggeri. På Stockholm Beer Festival tog de hem 12 (!) medaljer av 66 möjliga (det tävlas i hela 22 kategorier). Ha i åtanke att det är många hundra öl från hela världen som är med och tävlar, och då tar en tunnbrödsätande dalmas från Hedemora hem 20% av alla priser. Helt sjukt osannolikt bra.

Och extra glädjande är att Oppigårds Indian Tribute, ölet jag i förra veckan kärade ner mig i och skrev om här, vann guldmedalj i klassen ”samtliga svenska fatöl”.

Stort grattis till Björn Falkeström på Oppigårds!



Årets sömnigaste ölhändelse
september 24, 2008, 8:03 e m
Filed under: Double Bastard rekommenderar!

Har nu provat mig igenom årets Oktoberfestöl. Och jag känner mig ganska tom. Inte tom på det där sättet när man varit med om något omvälvande och känner sig uttömd eller renad av alla intryck. Mer den tomhetskänsla man troligtvis skulle få av att plöja igenom Tomas Ledins hela katalog på en och samma kväll. Känslan uttryckt i ord är ”jaha, det var det det”. Oktoberfestölen måste ju vara årets sömnigaste ölhändelse.

Vad är då egentligen Oktoberfestöl? Innan kyltekniken blev utvecklad via industrialiseringen gick det bara att brygga lageröl fram till och med mars månad (namnet märzen kommer därifrån). Att brygga under sommaren var förenat med risk för infektioner och vildjäsning. Man bryggde därför extra mycket i mars då ölet skulle räcka in i oktober då nästa bryggsäsong skulle starta. Ölen lagrades kallt i källare under sommarmånaderna. Och precis när den nya bryggsäsongen skulle starta i oktober så tömde man förråden helt enkelt. 

Det mesta i öllitteraturen menar att öltypen Oktoberfestbier, även kallad Märzen, var inspirerad av och en utveckling av öltypen wiener som i sin tur hade en lite högre vörtstyrka som gjorde att den höll bättre under sommarlagringen. Många menar att ursprunget var kopparfärgad med en lättrostad och ren maltsmak. Dagens oktoberfestbier påminner i många fall om standard ljus lager och utgör egentligen ingen större skillnad från den stora starken på en kinakrog nära dig. Det som komplicerar öltypen ytterligare är att några amerikanska bryggerier gör tolkningar av Oktoberfestbier på sitt egna charmiga sätt. 

Jag har därför svårt att bedöma Oktoberfestölen. Vet inte vilket perspektiv jag ska ha, vilken hatt jag ska ta på mig. Antingen kan jag ta på mig den mer lättsamma ”sombreron” och bara bedöma vad som är gott och inte. Den andra hatten jag kan ta på mig är mer en tysk ”uniformshatt” där jag bedömer typriktighet och vad som är ett ”riktigt” oktoberfestöl som det kanske smakade när det ”begav sig” (vem som nu vet det).

Ölen som testades var: Weltenburger Oktoberfestbier, Spaten Oktoberfestbier, Stallhagen Oktoberfestbier, Löwenbräu Oktoberfestbier, Kaltenberg Oktoberfest, Slottskällans Oktoberfest, Samuel Adams Octoberfest, Brooklyn Oktoberfest Beer, Left Hand Oktoberfest 

De amerikanska oktoberölen (Samuel Adams, Left Hand och Brookyn) är egentligen bara riktigt bra när jag har sombreron på mig, de är formodligen de allra godaste ölen. Men ändå inga riktigt bra oktoberöl.  Jag tycker inte alls att de lyckas få fram den rena och tydliga maltigheten som stilen ska ha, ytterst få amerikanska bryggerier lyckas få en bra och ren maltighet, troligtvis beror det på deras maltsorter, det blir ofta ganska ”syltigt”. Men det är goda öl.

De tyska oktoberölen (Weltenburger, Spaten, Löwenbräu) är helt ok, de har en bra och ren maltighet men de saknar ändå något, det blir ganska trist. Dessa är egentligen bara bra när jag har ”uniformshatten” på mig.

De svenska tolkningarna är Slottskällan och Kaltenberg. Slottskällan är riktigt bra, en fin maltighet och en trevlig kopparfärg. Kaltenberg är mest en kinakrogslager. 

Så om någon vill ha ett tips så får ni bestämma om ni vill ha det från en sombrero eller från en tysk uniformshatt.

 

Somrerons rekommendation: Left Hand Oktoberfest

 

 

 

Uniformshattens rekommendation: Weltenburger Oktoberfestöl eller Slottskällans Oktoberfest



”Lite fart och brandbilar”
september 23, 2008, 11:39 f m
Filed under: Galet

Tvekade lite om det här inlägget, det är inte särskilt trevligt. Men vi kör. Till känsliga läsare – glöm inte bloggens namn.

Inlägget handlar om något ganska komiskt i allt det svarta – hur ett ölmärke helt ofrivilligt och omotiverat hamnar i centrum av en hemsk händelse. PR när den är som sämst. Varje informationsavdelnings mardröm. En exponering som väcker känslor och associationer ganska långt från reklamens vackra värld. Inte så mycket ”blå blå vindar och vatten” med andra ord.

Minns ni att det var ett uppmärksammat rättsfall från slutet av 2006 där en riktigt störd man, en kyrkovaktmästare, var åtalad för att ha bränt ner Surahammars kyrka och för att ha försökt bränna ner ytterligare någon kyrka. Han var även åtalad för något ännu värre och som rubricerades som brott mot griftefrid. Ni kanske minns. Ölburken som hittades i kyrkorummet… 

TTAftonbladet och annan media gjorde av någon märklig anledning en stor grej av vilket ölmärke mannen brukade dricka. Även den åtalade mannen var oerhört noga att i förhör berätta om sitt favoritöl, nämligen ARBOGA 10,2. Förundersökningar visade även att hela mannens lägenhet var fullständigt belamrad av just ARBOGA 10,2. Kyrkovaktmästaren älskade ölet Arboga helt enkelt.

Nedan två utklipp från TT och Aftonbladet. En enorm exponering som en PR-byrå säkert hade fakturerat ett par hundra tusen till en kund, om det hade varit exponering i lite mer positiva sammanhang…

Aftonbladet: ”När 43-åringen greps hade han burkar med det alkoholstarka ölet Arboga 10.2 procent. Det var samma ölsort som han drack när han begick sina makabra brott i somras”

TT: ”Ingående redogör han för hur han brukar dricka mellan fyra och sex burkar öl varje dag. Han är noga med att det är just Arboga 10,2. Men vid kyrkbranden hade han druckit Kopparbergs 10,0 minns han. Jag upplevde en lustkänsla, en befrielse när det började brinna. Då försvann problemen, sade han. Ytterligare tre bränder och några stölder avhandlades på onsdagen. Bränderna anlade han för att han var deppad och ville se lite fart och brandbilar”.

Fart och brandbilar. Ja jösses, sensmoralen är kanske övertydlig, men håll er borta från Arboga 10.2…

 

 



Informationsavdelningen funderar
september 23, 2008, 9:20 f m
Filed under: Konsumentkontakt

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om Mariestads och Eriksberg. Det handlade om att framförallt Spendrups  gör sitt bästa för att de många Mariestadskonsumenterna ska tro att de dricker öl från ett litet, lokalt och traditionsrikt bryggeri. I samma veva skickade jag mail med fråga till Carlsbergs respektive Spendrups informationsavdelning.

Mail till Carlsberg: ”Hej, gillar ert öl Eriksberg väldigt mycket, finns det någon chans att besöka detta lilla charmiga och traditionsrika bryggeri?” 

Svar från Carlsberg: ”Hej och tack för ditt mail. Eriksbergs Bryggeri grundades 1864 av Olof A Andersson. Bryggeriet låg i Göteborg, vid Lisebergs södra ingång. Det finns tyvärr inte kvar idag. Eriksbergs öl bryggs och tappas i Carlsbergs bryggeri i Falkenberg” (Med vänliga hälsningar Carlsberg Sverige, Konsumentservice)

Snabbt, ärligt och rakt på sak från Carlsberg.

Mail till Spendrups: ”Hej, gillar ert öl Mariestads väldigt mycket, finns det någon chans att besöka detta lilla charmiga och traditionsrika bryggeri?”

Efter två veckor (och ett påminnelsemail) är det fortfarande tyst tyst tyst. Å anda sidan var väl Mariestads payoff just  ”Gott öl har inte bråttom”…



Det goda livet
september 22, 2008, 11:18 f m
Filed under: Uncategorized

 

Måndag kväll 23.00…

…70-talshotell i Oslo… 

…kvällsjobb…

…minibar…

Ringnes



Överskattade öl (del 2)
september 21, 2008, 10:28 e m
Filed under: Överskattade öl

Här fortsättningen på serien ”överskattade öl” (första delen kan ni läsa här). Kul med så många kommentarer på listan, skicka gärna fler exempel på öl eller bara kommentera att jag är ute och cyklar igen om ni inte håller med.

Som sagt, på listan finns öl som inte alls behöver vara dåliga, tvärtom kan det vara ganska bra öl. Men de är ändå överskattade då de har en hög trovärdighet och brukar i litteraturen och andra sammanhang räknas som ”klassiker”. Men om man skulle prova ölet ”blint” (utan varumärkets innebörd och historik) så skulle ölets egenskaper i sig inte kunna motivera dess status – det är helt enkelt överskattat. På tredje plats….

3. Guinness

Det är ofrånkomligt, Guinness måste hamna på listan. Det är egentligen inget fel på Guinness. Det är ett gott öl och det är verkligen mamman inom kategorin Dry Stout med all den trovärdighet som det innebär. Men det är ändå överskattat av flera anledningar, den främsta är kanske att det finns så många betydligt bättre exempel på Dry Stout än Guinness. Exempel som tydligare betonar den torra brända karaktären som öltypen ska ha.

Då Guinnessförsäljningen har minskat de senaste åren har ägaren Diageo gjort flera ängsliga försök att popularisera ölet – ett av dessa märkliga trevanden var lanseringen Guinness Extra Cold. Syftet med att servera ölet vid 2 (!) grader var att det skulle smaka mindre (och därmed tilltala fler), men resulterade främst i fler spruckna tänder.

Guinness har många språkrör och jag har aldrig riktigt förstått varför. För några år sedan fick jag nästan stryk av en överförfriskad kille på ölmässan i Stockholm. Han hade på sig en Guinnesströja (bara en sån grej) och hans stora mission i livet var att få folk att förstå hur bra Guinness var. Två centimeter från mitt ansikte väste han ”Guinness är världens bästa öl, varför dricker du inte Guinness”.

Jag sa då att Guinness var en högst vardaglig stout som mest dracks av folk som någon gång lämnade Falcon-trygghetsträsket för att känna sig lite wild and crazy, och som av någon märklig anledning då också måste berätta för alla i deras omgivning att de ”minsann gillade Guinness”, lite av en könsmognadsgrej inom öl liksom. Fick nästan en box på läppen. Jaja, Guinnessextremister finns överallt.

Jag roar mig (det kanske säger mer om mig) med att då och då låta Guinness språkrör få prova olika dry stouts blint. Guinness vinner i princip aldrig. Och på en unik provning för 7-8 år sedan provade 70 ölfrämjare 9 olika dry stouts på fat samtidigt, även detta blint. Guinness kom sist. 

Vad säger ni? Finns det bättre exempel på Dry Stout?